Det skrattas mycket i det mysiga köket. Runt bordet sitter fem av de viktigaste personerna i Jenny Ovlien Frisholms liv. Hennes mamma Gunn, hennes två pappor Tom och Arne-Harald, mormor Else och farmor Tove. Farmor Mimmi skulle också vilja vara här, men hon bor lite för långt bort.
– Det här är familjen för mig och det känns förstås helt naturligt eftersom det är i den här familjen jag har vuxit upp, säger 30-åriga Jenny medan hennes mamma serverar kaffe.
Vi befinner oss i Gunns mysiga fristående hus i lantliga omgivningar nära Gardermoen, norr om Oslo. Här bodde Jenny tills hon blev vuxen och flyttade hemifrån men hon tillbringade också mycket tid hos sina två pappor i Frogner i Oslo.
– Det har åtminstone alltid funnits många människor omkring henne som har älskat henne, säger hennes mamma.
Vi spolar tillbaka tiden till 1970-talet. Gunn och Tom gick i samma gymnasieskola och blev goda vänner. Deras vänskap var nära men de blev aldrig älskare. Tom var tidigt öppen med att han var homosexuell och när Tom träffade Arne-Harald blev han och Gunn också goda vänner.
– Vi umgicks mycket och vi tre åt ofta söndagsmiddag tillsammans. Det var väldigt mysigt, ler Gunn.
Svårt för homosexuellt par att få barn
Åren gick och även om relationen mellan de två männen blev stark och varaktig kände Gunn en känsla av förlust.
– Den biologiska klockan tickade men jag träffade aldrig någon som jag kunde tänka mig att skaffa barn med, säger hon uppriktigt.
Under en av de många söndagsmiddagarna kom ämnet upp. Tom, som var några år äldre än Arne-Harald, ville också ha barn. Men på den tiden var det nästan otänkbart för ett homosexuellt par.
– Det fanns en ganska utbredd uppfattning att homosexuella inte var lämpliga som vårdnadshavare för ett litet barn. Det är hemskt att säga det men i vissa kretsar var det nästan synonymt med att vara pedofil att vara homosexuell, säger Arne-Harald.
Medan Tom förtvivlade över detta kände Gunn hur åren gick. De gamla gymnasievännerna var vid det här laget 37 år gamla. Under middagen sa Arne-Harald plötsligt:
– Varför skaffar ni två inte bara ett barn?
Ingen av dem hade någonsin tänkt i de banorna tidigare men Gunn minns det som förlösande ord. Efter grundliga efterforskningar och samråd med professionella kom de tre överens om att försöka.
– Tom skulle vara den biologiska fadern men Arne-Harald skulle vara lika mycket av en far, säger Gunn.
– Vi var mycket noggranna och gick igenom allt som var tänkbart. Men i korthet bestämde vi att barnet, som ännu inte hade blivit till, mest skulle bo hos Gunn, men bo hos Arne-Harald och mig en gång i veckan, varannan helg och under semestern, säger Tom.
Alla överenskommelser skrevs ner i detalj och identiskt i två gröna böcker. Gunn behöll den ena, medan Tom och Arne-Harald tog med sig den andra hem.
Växte upp i en trygg familj
Mor- och farföräldrarna var också inblandade och Gunns mamma säger att hon inte var så förvånad.
– Gunn har alltid gått sin egen väg och sagt att hon ville ha barn men inte nödvändigtvis en man, säger 92-åriga Else.
Både Tom och Gunns syster var med på förlossningen. Glädjen över den vackra flickan var lika stor i hela familjen, inklusive Arne-Harald och hans föräldrar. Jenny var ett önskat barn, med en massa resurspersoner omkring sig.
– Jag har alltid känt mig som Jennys pappa, precis som Tom. När hon var liten hade jag en snäll chef som gav mig pappaledigt en dag i veckan, trots att jag inte hade rätt till det. Sedan tog jag Jenny till babysimlektioner, säger Arne-Harald.
Hans mamma Ingrid Eveline, som både Jenny och de andra barnbarnen kallar Mimmi, har också stått Jenny nära under hela hennes uppväxt.
– Mimmi har behandlat Jenny på precis samma sätt som sina biologiska barnbarn, alltså min brors barn. Det har varit helt naturligt för henne, fortsätter han.
Det är kanske lite svårt att hålla tungan rätt i mun, för Jennys familj skiljer sig från de flesta familjer. Men det är fortfarande en familj och den ska värderas på samma sätt som den traditionella kärnfamiljen, menar Jenny.
Och här kommer vi till pudelns kärna, som Jenny vill prata om.
– Jag växte upp i en trygg och bra familj, säger hon.
Mest hos mamma Gunn men också hos papporna på Frogner i Oslo, där farmor Tove bodde granne.
– Jenny stod ofta i min dörr på morgonen och det var så mysigt, ler Tove.
Adoption var inte tillåtet
Idag finns det flera sätt för ensamstående kvinnor att skaffa barn och många reser till kliniker utomlands för att bli gravida utan att en känd pappa finns med i bilden.
– Det kan finnas många orsaker till kvinnors val men för mig var det definitivt ett bra val att få barn med två närvarande pappor, säger Gunn.
Jenny är tacksam för att det blev så. Därför kom det som en överraskning när hon växte upp och insåg att Arne-Harald inte hade några rättigheter eller skyldigheter gentemot henne.
– Vi pratade aldrig om det när jag var liten och jag tog det väl för givet att han hade adopterat mig. Men det hade han inte, för det var inte tillåtet eftersom jag redan hade två juridiska föräldrar.
Arne-Harald berättar om den osäkerhet som alltid har legat och pyrt:
– Tänk om Tom och Gunn hade separerat när Jenny var liten. Tom och jag var inte ens gifta då – vi gifte oss först senare. Då skulle jag, som ensamstående homosexuell man, aldrig ha haft möjlighet att adoptera Jenny.
Han medger att tanken har skrämt honom ända sedan Jenny föddes.
– Om det värsta hade hänt hade Jenny förlorat alla sina tre närmaste vårdnadshavare och om Tom och jag hade separerat hade jag inte haft rätt att tillbringa tid med Jenny, trots att jag känner att hon är min egen dotter, fortsätter Arne-Harald.
Tom anser att det finns en lucka i systemet och tycker att regelverket bör ses över och anpassas till fler familjeformer än normen.
– Som det ser ut idag är det inte nödvändigtvis för barnens bästa. Det handlar om att säkra omsorgen för barn som inte växer upp i den traditionella kärnfamiljen – och de blir fler och fler, säger Tom.
”Min familj inte ses som lika värdefull som andra”
Nu är Jenny vuxen och lyckligtvis inträffade inte det värsta tänkbara scenariot. Arne-Harald har också skrivit ett testamente, där Jenny är förmånstagare.
Jenny har skrivit under på att Arne-Harald har rätt till oskiftat bo, vilket innebär att hon inte kommer att kräva sitt arv från sin pappa Tom om han dör först.
– Jag vill understryka att den vanligaste familjeformen, med en mamma och en pappa, inte passar alla, utan att andra familjeformer kan vara precis lika bra, säger Jenny.
Själv har hon aldrig haft några problem med att växa upp med tre föräldrar, tvärtom.
– Jag tyckte att det var helt normalt och sa alltid att mamma heter Gunn, pappa heter Tom och Arne heter Harald. Jag kallar honom Arne, men alla andra kallar honom Arne-Harald. Arne är mitt ”pappa-namn” på honom”, säger Jenny och förklarar att hon alltid har tänkt på dem som tre jämställda föräldrar.
Det svåra för henne kom dock i vuxen ålder, när hon insåg att Arne-Harald inte var jämlik med Gunn och Tom. Det både skrämde och sårade henne.
– Det handlar om den känslomässiga aspekten av att min familj inte ses som lika värdefull som andra. Det gör faktiskt ont och jag blir lite arg.
En genuin önskan om att få barn
Även om de juridiska frågorna har varit ett bekymmer under alla dessa år, har de vuxna samarbetat kring vården på ett föredömligt sätt. Gunn tror att mycket av förklaringen ligger i att det aldrig har funnits något ont blod mellan henne och Tom och att Arne-Harald har funnits där hela tiden.
– Jag tror faktiskt att vårt samarbete har varit bättre än i många andra fall där barn växer upp i två hem, eftersom Tom och jag aldrig har varit älskare. Det har aldrig varit något uppbrott eller sårade känslor, bara en genuin önskan att få ett barn och att arbeta tillsammans för att ge Jenny en så trygg och lycklig barndom som möjligt, säger Gunn.
Ingen av dem har någonsin tittat i de gröna böckerna med noggrant skrivna avtal för att skydda sig själva i händelse av föräldraproblem.
– Jag försökte hitta boken innan vi kom hit men jag har ingen aning om var den finns och vi har aldrig behövt den, säger Tom.
Det är Jenny tacksam för.
– Som vuxen inser jag vilken otrolig tur jag har haft att ha tre föräldrar och tre uppsättningar mor- och farföräldrar som alltid har velat mig väl. Det är verkligen
inte något som alla har, säger hon.
