Liv Ullmann om livet och relationen till Ingmar Bergman

Deras kärlekshistoria varade bara i fem år, men vänskapen höll genom hela livet. Även efter sin död har Ingmar Bergman fortsatt att inspirera Liv Ullmann. Teatern och regisserandet har Liv numera lämnat bakom sig, men en bok till vill hon gärna skriva.

Annons

Sveriges ambassadörsresidens i London är smockfullt av kulturpersonligheter och pressrepresentanter från hela världen. Skälet till anstormningen är presentationen av Bergmanåret 2018, till minne av nationalikonen som i år skulle ha firat sin hundrade födelsedag.

När en ljudupptagning av Ingmar Bergmans röst för en stund fyller lokalen är det så tyst bland de församlade att man skulle kunna höra en knappnål falla. För en gångs skull har huvudpersonen en fullt giltig anledning att utebli från evenemanget.

Även om Ingmar hade levt och varit vid god hälsa är det ytterst tveksamt om han hade funnits på plats i London denna dag, konstaterar Liv Ullmann när jag ett knappt dygn senare träffar henne.

– Han skulle helt säkert ha tackat ja till att komma. Det gjorde han alltid. Men i slutändan dök han inte upp. Han avskydde att resa.

Hon påminner sig speciellt en filmfestival i italienska Sorrento. Ingmar hade tackat ja till att vara hedersgäst. Liv, som han då levde med, reste i förväg till Italien och inväntade Ingmars ankomst.

– Vi skulle bo ensamma i ett gammalt slott med riddarrustningar. Nätterna var gruvsamma. Trots att jag var jättemörkrädd var jag tvungen att stanna kvar som en försäkran om att Ingmar skulle komma, vilket han aldrig gjorde. Både Vilgot Sjöman och Bo Widerberg fanns på plats, men inte hedersgästen själv.

Vilket sammanhanget än varit har Ingmar Bergman dykt upp som ett givet samtalsämne i mer eller mindre alla intervjuer Liv har gjort de senaste fem decennierna.

– Ibland känns det konstigt. Jag har ju gjort så enormt mycket utan Ingmars inblandning – spelat teater, skrivit böcker och under många år arbetat för flyktingar. Men samtidigt är det ett fantastiskt bagage att ha. Jag högaktar och älskar Ingmar.

– En gång sa jag till honom att jag inte begrep varför jag alltid fick frågor om honom. Då sa han: “Men förstår du inte det? Det är ju för att du är min Stradivarius.” Det var underbart att höra.

Liv Ullmann om livet och relationen till Ingmar Bergman

Plötsligt filmanbud

De möttes allra första gången när Liv, tillsammans med några norska skådespelarkollegor, gjorde studiebesök på Dramaten.

– Jag var bara 22 eller 23 år. Vi fick komma in på Ingmar Bergmans kontor, vilket var det mest fantastiska som jag hade upplevt. Jag tror inte att Ingmar och jag pratade med varandra den gången, men jag märkte att han såg på mig.

Det andra mötet skedde av en ren slump. Under en filminspelning hade Liv blivit god vän med Bergmanskådespelerskan Bibi Andersson som tidigare även hade haft ett förhållande med Ingmar. Då Liv var på besök hos Bibi i Stockholm stötte de ihop med Ingmar på gatan.

– När han hade hälsat på Bibi tittade han på mig och konstaterade att vi hade setts förut. Han berättade att han höll på att skriva manuset till en film där Bibi skulle göra en stor roll. “Har du lust att vara med i filmen?” frågade han mig. Jag svarade ja, men efteråt sa jag tvivlande till Bibi att Ingmar måste väl ändå ha sagt så där bara för att vara hövlig.

Att frågan var allvarligt menad förstod Liv först ett halvår senare, då hon fick ett manus.

– Min roll var inte större än att replikerna rymdes på två manussidor, men jag hade aldrig sett två så intressanta sidor i hela mitt liv.

Liv Ullmann om livet och relationen till Ingmar Bergman

Kallades till Stockholm

Liv och Bibi var förväntansfulla inför samarbetet med Ingmar, men entusiasmen förbyttes i förtvivlan då de fick veta att filminspelningen inte skulle bli av eftersom regissören var sjuk. Ingmar Bergman hade till följd av överansträngning dragit på sig dubbelsidig lunginflammation och blivit inlagd på Sophiahemmet.

– Jag och Bibi kom överens om att åka till Polen för att se på teater och försöka glömma det som hänt. Vi hade en härlig tid i Polen tillsammans med våra dåvarande äkta män, varpå vi bilade vidare till Tjeckoslovakien.

– När vi kom dit fick vi besked från svenska ambassaden om att vi måste komma tillbaka till Sverige omedelbart. Ingmar Bergman är frisk och ska göra en helt annan film, fick vi veta. Så vi lämnade våra män i Tjeckoslovakien och tog ett flyg till Stockholm, minns Liv med ett leende.

Vid hemkomsten fick Liv och Bibi ett nytt mästerligt filmmanus i sina händer.

– Ingmar hade skrivit Persona på bara 14 dagar på sjukhuset. Han sa att det började med att han hade tittat på bilder av Bibi och mig och blivit förundrad över likheten mellan oss. Plötsligt hade jag inte längre bara två manussidor, nu var det en huvudroll. Dessutom skulle jag gestalta en kvinna som var betydligt äldre än jag själv.

Liv Ullmann om livet och relationen till Ingmar Bergman

Flyttade till Fårö

Efter en veckas misslyckade ateljétagningar i Stockholm beslutade sig Ingmar för att förlägga inspelningen till gotländska Fårö. Där började något hända mellan honom och Liv.

– Bibi sa: “Jag ser hur han tittar på dig.” “Nej, är du galen?” svarade jag. Men hon fick rätt. Ingmar och jag blev så otroligt glada i varandra och passionerade. En kväll när vi satt på stranden tillsammans sa Ingmar: “Jag hade en dröm i natt. Att du och jag var smärtsamt förbundna.” Persona förändrade hela mitt liv.

Sommaren därpå föddes dottern Linn – Livs enda barn och Ingmars nionde och sista. Under inspelningen av Persona hade Ingmar inte bara förälskat sig i Liv utan även i ett landstycke på Fårö där han lät bygga sig ett hem.

Efter Linns födelse flyttade Liv in hos Ingmar i huset som ligger avskilt vid stranden och omgärdas av en mur, men till skillnad från honom kände hon sig aldrig riktigt hemma i det karga landskapet.

– Det var svårt för mig att förstå Ingmars behov av att isolera sig. Vi hade inte så många gäster, eftersom Ingmar egentligen inte ville ha gäster över huvud taget. Mina fem år på Fårö var på många sätt otroliga, men jag längtade hem till Norge.

– När jag spelade in Utvandrarna och Nybyggarna var jag borta länge och hade Linn med mig. Då förstod jag att jag inte kunde stanna kvar på Fårö för alltid. Men jag visste att Ingmar alltid skulle bli kvar.

Taxen blev Ingmars

Uppbrottet skedde under odramatiska former. Liv tog dottern Linn med sig till Oslo, men lämnade kvar en annan älskad familjemedlem, den omhuldade taxen Pet. Att Ingmar och Pet skulle bli bundsförvanter hade några år tidigare känts som ett fullständigt omöjligt scenario.

– Jag hade med mig Pet från mitt första äktenskap. Hon och Ingmar hatade varandra från första stund. När jag och Linn skulle flytta till Fårö sa Ingmar att jag inte fick ta med mig taxen. “I så fall kommer jag inte”, blev mitt svar.

– Ingmar förvisade Pet till köksförstugan, men den kloka hunden förstod läget och började ställa sig in hos honom. Hon såg beundrande på honom och lyckades undan för undan manipulera sig allt längre in i huset. Till slut var hon inne på Ingmars kontor och låg på hans skrivbord. Hon var den enda som fick komma in till honom när han satt och skrev.

Då Liv och Linn skulle lämna Fårö och flytta tillbaka till Norge ville Pet inte hoppa in i bilen.

– Hon blev kvar hos Ingmar återstoden av sitt liv. Han brukade skämta om att Pet gav honom goda råd när han skrev sina manuskript. Jag tror att Ingmar kände ett samförstånd mellan sig själv och taxen. De fann verkligen varandra.

Liv Ullmann om livet och relationen till Ingmar Bergman

Kom närmare varandra

Efter separationen fick Liv och Ingmar en förtroligare relation än vad de hade haft medan de var ett par.

– Ingmar älskade att prata i telefon. Ibland på vintern när jag körde från teatern efter en föreställning kom bilen inte uppför backen till mitt hus. Då lämnade jag den långt hemifrån och sprang panikslaget hem. Jag visste att Ingmar skulle ringa prick halv elva och då måste jag till varje pris ta samtalet, annars var det illa. Än idag är det otänkbart för mig att komma för sent och det tror jag härrör från den tiden.

Genom åren behöll Liv och Ingmar sitt starka vänskapsband. De fortsatte också sitt samarbete. Två gånger gav Ingmar Liv förtroendet att regissera historier som han skrivit manuset till – tv-serien Enskilda samtal och långfilmen Trolösa.

När Liv i juli 2007 instinktivt kände på sig att slutet var nära för Ingmar reste hon till Fårö och satte sig vid hans säng.

– Jag kände att jag måste säga något om varför jag hade kommit dit ända från Norge. Då kom några textrader från Ingmars tv-film Saraband för mitt inre. När min rollfigurs åldrande ex-man, spelad av Erland Josephson, frågar henne varför hon kommit dit, svarar hon: “Jag tyckte att du ropade på mig.” De orden sa jag till Ingmar. Jag tänkte att om han kunde höra mig så skulle han veta att repliken kom från filmen. Jag är väldigt glad över att jag besökte honom. Han dog samma natt, då jag hade rest hem.

Liv Ullmann om livet och relationen till Ingmar Bergman

Tackar nej till allt

För ett par år sedan satte Liv upp Enskilda samtal på Nationaltheatret i Oslo. Föreställningen blev slutpunkten för hennes långa teaterkarriär.

– Jag kommer inte att regissera någonting mer, varken pjäser eller filmer. Och jag kommer inte att spela teater på en scen igen. Jag vet inte varför jag ser det som ett avslutat kapitel, det bara känns så. Men kanske kan jag vara med i någon mer film som skådespelare.

– De senaste åren har jag tackat nej till en Broadwayproduktion som blev en jättesuccé och en film med Matt Damon, som är en skådespelare som jag gillar. Den sistnämnda tackade jag först ja till, eftersom jag blev så smickrad av att Meryl Streep rekommenderat mig för rollen. Men så ändrade jag mig och sa nej. Det var “kjempedumt”!

Liv har sin egen analys av varför hon numera hellre avböjer än omfamnar rollerbjudanden.

– Jag har så många goda minnen från sådant som jag har gjort att jag inte vill riskera att ge mig in i produktioner som skulle innebära kompromisser. Då vill jag hellre skriva. När jag på senare tid har fördjupat mig i Ingmars böcker har jag upptäckt att jag själv har någonting att säga. Jag skulle vilja skriva en bok om hur det är att åldras. Att den unga person som man en gång har varit fortfarande finns kvar inom en.

Över tio år har gått sedan Ingmar Bergman lämnade jordelivet, men Liv saknar fortfarande deras regelbundna telefonsamtal.

– Jag saknar särskilt hans mognad och klokhet. Och så önskar jag att jag kunde ringa till honom och säga: “Ingmar, jag har alltid tyckt att du skriver fantastiskt, men jag har aldrig förstått dig så som jag gör nu.” Jag är enormt imponerad av det han har skrivit. Han var känd som en av världens största filmkonstnärer, men han önskade alltid att bli respekterad som författare. Det hoppas jag kommer att ske det kommande året.

Annons
Scroll to Top