Johnny gick igenom isen – trodde hoppet var ute

När abborrarna inte velat hugga på några timmar var Johnny Brink uppgiven. Han ringde hustrun Elsy och sa att han snart var på väg hem.

Men innan han gick mot land ville han pröva ett sista hål i isen. Där drog han upp åtta abborrar på en kort stund. Men han ville pröva ett hål till lite längre bort.

På väg dit kände han hur vänsterfoten gick genom isen och sekunden senare låg han i det iskalla vattnet.

Ingen fanns i närheten och när han inte själv orkade ta sig upp ur vaken trodde han att hoppet var ute.

Men ett sista desperat skrik på hjälp fångades upp av Mattias Hallquists öron …

– Du är min hjälte, säger Johnny när han några dagar efter dramat träffar Mattias som han redan gett en tårta för att visa sin uppskattning.

De känner varandra sedan tidigare eftersom de bott grannar och Mattias var dagbarn hos Johnnys fru när han var liten.

– Jag hade änglavakt, säger Johnny och får något tårfyllt i ögonen.

Det var i slutet av april och att isen på sjön Näkten i Fåker några mil från Östersund började sjunga på sista versen var Johnny medveten om.

– Jag hade varit ute där ett par dagar tidigare och då var den stabil, berättar han. Men jag hade bestämt att det här fick bli vårens sista pimpelfiske.

Tio minuters kamp

Intill en pir som löper ut i sjön finns en pumpstation. Det kan ha varit strömmarna från den som gjorde att isen var skörare just där Johnny gick igenom.

– Jag for under så att vattnet nådde upp till bröstet och jag kände att jag var för långt ut för att kunna bottna. Mobiltelefonen i bröstfickan blev förstås blöt och obrukbar.

– Första strategin var att med händerna slå sönder isen in mot land och ta mig in på grundare vatten. Men den var för tjock. Då försökte jag i stället häva mig upp på isen, det gick inte. Jag försökte bli lättare genom att dra av mig stövlarna, men det hjälpte inte heller. Sedan lade jag upp armarna på isen och hoppades att de skulle frysa fast så att jag skulle få bättre grepp men det var förstås också meningslöst.

Efter cirka tio minuters kamp i vattnet var Johnny beredd att acceptera sitt öde.

– Är det så här mitt liv ska sluta? tänkte jag för mig själv.

En sista chans var att någon mot all förmodan befann sig i närheten av sjön. Johnny fyllde lungorna med luft och skrek “hjälp” så högt han orkade.

Den här dagen var änglarna med honom.

Hörde ropet från sjön

På Håkan Petterssons fastighet några hundra meter från sjön höll arboristen Mattias Hallquist på att beskära äppelträd. Han hörde ljudet av någon som ropade på hjälp.

– Jag brukar ha hörselkåpor på mig när jag arbetar men inte den här dagen. När jag hörde ropet sa jag till Håkan att det verkar komma nerifrån sjön. Jag sa åt honom att starta fyrhjulingen medan jag hämtade ett av mina längsta rep i bilen som jag har när jag klättrar i träd. Jag tog även med mig slingen, det är som ett cirkelformat spännband som jag använder i jobbet.

Han och Håkan åkte över ängen ned mot sjön.

– När jag såg fyrhjulingen komma fick jag upp hoppet, säger Johnny.

Mattias såg en parkerad bil vid sjön som han kände igen – Johnnys. Han sprang ut på piren och såg Johnny ute i vaken.

– Jag märkte att du var trött och medtagen, säger Mattias.

Han bad Håkan ringa ambulans medan han tog sitt rep och sin sling och försiktigt började gå fram på isen.

Mattias gick så nära Johny han kunde utan att själv riskera att gå genom isen. Han knöt slingen runt repet och kastade den mot Johnny. Först greppade han den med händerna men när Mattias drog orkade han inte hålla fast. Att kränga slingen över ena axeln fungerade heller inte.

– Du måste ta den över huvudet och under armarna, sa jag åt honom, berättar Mattias.

På tredje försöket gjorde Johnny som Mattias sagt.

Sedan backade Mattias några meter för att kunna ta rejält spjärn utan att riskera att själv trycka sig genom isen.

– Då åkte jag upp som en fisk ut hålet, säger Johnny och skrattar. Gud vad skönt det kändes.

Temp på 34 grader

Mattias släpade honom några meter på isen, sedan hjälpte han Johnny gå in till land. De fick fram Johnnys bilnyckel, startade bilen och satte värmen på full effekt. Mattias såg till att Johnny fick av de blöta kläderna, han lånade honom sin undertröja och svepte en filt runt honom.

Några minuter senare var ambulansen på plats.

– Eftersom jag mådde bra ville de inte ta mig med in till sjukhuset på grund av risken för coronasmitta. De undersökte mig och tog bland annat temperaturen som var nere på 34 grader. Troligen var den ännu lägre när jag låg i vattnet och jag hade inte orkat hålla mig ovanför ytan så länge till. Mattias kom i absolut sista stund, säger Johnny.

Hustrun Elsy hade fått höra vad som hänt innan Johnny kom hem och var förstås chockad, men samtidigt glad över att det slutat så lyckligt som det gjorde. Johnny duschade varmt och ambulanspersonalen höll ett vakande öga på honom innan han ansågs ha återhämtat sig så mycket att de kunde åka tillbaka.

Johnny har dragit en nyttig lärdom av händelsen.

– I fortsättningen ska jag alltid ha isdubbar runt halsen och flytoverall på mig när jag går ut på isen lovar han.