Diabetessjuka Norah fastnade i snökaoset på E22: ”Mådde sämre och sämre”

Norah kände hur hon blev allt dåsigare där hon satt fast i vinterns värsta snökaos. 300 meter bort fanns Jimmie som tack och lov hörde hennes nödrop.

Natten till onsdagen den 4 januari i år var kritisk för 19-åriga Norah Andersen. Hon satt ensam bakom ratten på en av de tusen bilar som fastnat i snökaoset på E22:an mellan Malmö och Kristianstad.

– Jag är diabetiker och måste äta och dricka regelbundet. När tiden bara gick började jag bli dåsig och mådde sämre och sämre, berättar hon.

Norah Andersen

Ålder: 20 år.
Familj: Föräldrar, två syskon och pojkvän.
Bor: På landet utanför Linderöd.
Gör: Vårdbiträde.

Det har gått en tid sedan dramat på E22 när Hemmets Journal sammanför Norah med Jimmie Andersson, som hörde hennes nödrop på sociala medier, för att hon ska ha möjlighet att tacka honom. Det är första gången de träffas sedan den mardrömslika natten och båda ler stort när de återser varandra.

– Jag är glad att allt slutade lyckligt. Vi är alla människor och vi sitter i samma båt. Vi måste hjälpa varandra om vi kan, säger han.

Norah ger Jimmie en stor tackkram och överlämnar sedan en blombukett.

– Det här visar vilken stor nytta man kan ha av sociala medier, säger hon. Men jag fick samtidigt många negativa kommentarer på mitt inlägg – som att jag hade mig själv att skylla som var ute och körde på landsvägarna när det var så dåligt väder.

Men varken Norah eller de tusentals andra bilister som var ute på vägarna den där dagen, kunde föreställa sig att en av de större och viktigaste trafiklederna genom Skåne, E22 som går från Malmö via Kristianstad och vidare upp till Blekinge, skulle korkas igen av snön.

Det började med en trafikolycka med en lastbil som ställde sig på tvären och bakom den bildades snabbt en lång kö av bilar. Eftersom det dröjde innan vägen spärrades av i södergående riktning och snön och blåsten tilltog förvärrades situationen och bilkön var till slut tre mil lång.

Jimmie såg Norahs nödrop på Facebook och svarade direkt.

Orolig att bensinen skulle ta slut

Norah hade precis lämnat sitt hem i Linderöd för att köra till jobbet som vårdbiträde på ett behandlingshem utanför Hörby när hon fastnade i snökaoset.

– Klockan var omkring 11. Jag var ute i god tid eftersom jag inte skulle gå på mitt pass förrän klockan 13. Det dumma var att jag hade knappt ätit något eftersom jag tänkte äta lunch på jobbet, berättar hon.

Hon hade bara en liten bit kvar att köra när det plötsligt tog stopp. På en skylt vid sidan av vägen stod det att hon befann sig 500 meter från avtagsvägen till Ekerödsrasten.

– Jag trodde inte det skulle ta så lång tid innan trafiken började flyta på igen. En kollega på jobbet hade någon dag tidigare fastnat fyra timmar i en bilkö vid Hässleholm och jag förberedde mig på att det kanske skulle ta så lång tid.

Olyckligtvis fastnade Norahs bil i ett område där hon i stort sett befann sig i radioskugga. Hon hade ingen täckning och kom varken ut på nätet på sin mobiltelefon eller kunde få någon information via lokalradion.

– Men tack och lov kunde jag ringa. Det blev många samtal med min mamma som var jätteorolig och ringde minst en gång i timmen för att fråga hur jag mådde. Även min pojkväns mamma ringde flera gånger, berättar hon.

Samtidigt oroade hon sig för att bensinen i tanken skulle ta slut. Hon hade motorn igång på tomgång för att ha värme i bilen och för att kunna ladda mobilen. Utanför bilrutorna yrde snön och det var flera minusgrader.

På förmiddagen den 4 januari satt fortfarande massor av fordon, framför allt lastbilar, fast i snön på E22. Foto: TT

Satt fast på E22 i 21 timmar

Ungefär 250–300 meter från Norah satt Jimmie i sin skåpbil. På onsdagsförmiddagen var han på väg till Hörby där han skulle byta av en kollega och köra plogbil. Ironiskt nog jobbar han vintertid med snöröjning.

– Det gick som det skulle fram till Linderöd. Där tog det stopp första gången och vi stod stilla i cirka tio minuter men sedan släppte det, berättar han.

Jimmie Andersson

Ålder: 40 år.
Familj: Hustru och två barn.
Bor: I hus i Arkelstorp.
Gör: Maskinförare.

Glädjen blev dock kortvarig. Efter bara hundra meter fastnade han på nytt med bilar både framför och bakom sig och där blev han sedan sittande i 21 timmar.

– Jag har en dieselbil så jag var aldrig orolig för att bränslet skulle ta slut. Och jag hade både en termos kaffe och mackor med mig, förutom energidrycken.

Via sin mamma fick Norah veta att hon inte kunde förvänta sig undsättning från ambulans såvida hon inte blev akut sjuk. Men efterhand som tiden gick började hennes situation bli allt mer kritisk.

– Vid tvåtiden på natten kände jag att jag verkligen behövde något att äta eller dricka. Jag brukar alltid ha med mig en väska med dryck och energikakor i reserv men jag hade haft inbrott i bilen när jag hälsade på min pojkvän i Malmö några dagar ­tidigare. Då stals väskan och jag hade glömt att ersätta den.

Det var i det läget Norah började bli riktigt rädd för att hennes blodsockervärde skulle sjunka så lågt att hon förlorade medvetandet, en situation som snabbt skulle kunna bli livshotande.

– Jag kände mig slö och orkeslös. Jag har inte haft diabetes så länge och visste därför inte riktigt hur min kropp skulle reagera.

Det blev många varma kramar när Jimmie och Norah återsågs för första gången sedan snönatten på E22.

Jimmie såg Norahs nödrop

Plötsligt fick hon se att hon hade internet på mobiltelefonen igen. Det var då hon skrev nödropet om att hon snabbt behövde något att dricka.

– Jag satt och bläddrade på Facebook när jag fick se Norahs inlägg på en sida för folk som bor i Tollarp. Jag svarade direkt att jag hade energidryck i bilen och beskrev var i bilkön jag satt fast, berättar Jimmie.

Jimmie hade precis varit ute i snön och kylan och hjälpt en chaufför att få igång sin lastbil när han fick se en figur komma mot hans bil i snöyran.

– Jag är så tacksam för att han svarade. Jimmie är min hjälte. Tack vare energidrycken kunde jag hålla ut till vi drogs loss vid tiotiden på förmiddagen. Jag sippade försiktigt på den för att den skulle räcka länge, säger hon med ett leende.

Varken Norah eller Jimmie såg till någon personal från räddningstjänsten på hela natten, trots uppgifter om att de skulle ha gått runt från bil till bil för att kontrollera tillståndet hos de som satt fast.

– Jag fick inte heller någon information om att Ekerödsrasten höll öppet under natten. Hade jag fått veta det hade jag kunnat gå dit för att få hjälp, säger Norah.

Scroll to Top