Jag är en kvinna på 62 år och arbetar som lärare på en gymnasieskola. De sista två åren har mitt minne försämrats betydligt. Jag glömmer ibland namn på saker och platser och jag känner panik i situationer där jag tidi-gare alltid fungerat hur väl som helst. Jag kan lova saker som jag sedan glömmer bort och det är inte alls likt mig.
Bara tanken på att jag kan ha denna hemska sjukdom gör att jag mår dåligt. Jag har svårt att sova och svårt att fungera i största allmänhet. För två år sedan genomgick jag en slitsam skilsmässa som jag inte riktigt re-pat mig från än. Jag har inga problem att sköta mitt arbete och det rullar på liksom av rutin. Jag tror inte att någon annan lagt märke till att jag blivit förändrad eftersom ingen sagt något.
Jag är också så fruktansvärt trött. Det känns som en stor kamp bara att ta sig upp om mornarna och göra sig färdig för arbetet men när jag väl är där så fungerar det som det ska. Jag har inga barn och närmast anhörig är min mamma som är över 80 år och inte så pigg själv men minnet har hon i behåll. Det finns inga tecken på demens hos henne.
Jag har också fått svårt att äta och tuggorna växer i munnen och halsen knyter sig så det blir svårt att svälja. Till följd av detta har jag gått ner en hel del i vikt. Jag tycker ingenting är roligt längre och sådant som jag tyckt om förut tilltalar mig inte längre. Jag ha börjat ifrågasätta meningen med att fortsätta detta liv som mer verkar vara en kamp än någonting annat.
Jag skulle tacksamt ta emot tips och råd från dig om hur jag ska hantera detta och gå vidare. Jag vet att du inte är läkare men du är faktiskt den ende jag kan tänka mig att rådfråga.
Du har gått igenom en slitsam skilsmässa som du inte repat dig från och din glömska kan helt enkelt vara sviterna av den mentala påfrestning som du genomlevt.
I ett tillstånd av depression är det vanligt att minnet sviker – och likaså att man får såväl sömnproblem som problem i matsituationer. Vidare finns det olika infektionssjukdomar som kan påverka minnet och likaså kan stress och somliga läkemedel ha påverkan.
Har man jagat upp sig i rädslan av att ha drabbats av en demenssjuk-dom, så har man också en tendens att överreagera. I desperation börjar man ge akt på sig själv och man får en tendens att övertolka och tyda tecken. Ju mer rädd och på sin vakt man blir, desto mer sviker minnet och det hela blir lätt ett “moment 22”.
Naturligtvis kan man drabbas av en demenssjukdom i din ålder även om det är ovanligt. Och för att få klarhet finns det bara en väg att gå och det är att ta kontakt med läkare. Skulle det visa sig att du drabbats finns det numera bromsmediciner och har du inte drabbats kan du förhoppningsvis få annan hjälp för att komma över din svåra situation. Att bara vänta och se tiden an känns inte som en bra lösning.
