Miljonärsbarnen mördade som tidsfördriv: ”Skulle bevisa att vi var smartare än alla andra”

När Robert Franks kidnappades och hittades mördad innan någon lösesumma hunnit betalas ut av hans förmögna familj stod polisen handfallen. Det var inte förrän ett par glasögon hittades i ett dike som man kom den otroliga lösningen på spåren …

Klockan hemma hos familjen Franks slår halv sju den 22 maj 1924 och mång­miljonären och familje­fadern Jacob Franks är irriterad. Han är van att bli åtlydd, både hemma och på jobbet. Nu tittar hembiträdet och familjen oroligt på den tomma stolen vid matbordet. Unge Bobbie är för­senad och har en utskällning att vänta när han dyker upp. Mr Franks avskyr när man inte håller avtalade tider …

Unge Bobbie är 14 år och en oerhört begåvad slarver. Han är ett av ljusen på Harvard School i Chicago (ej att förväxla med det världsberömda universitetet med samma namn), där han får toppbetyg men inte alltid uppskattning för sitt uppförande. Lite för busig och lite för arrogant, är lärarnas omdöme.

Mr Franks irritation ger snart vika för en inre oro. Tänk om det hänt Bobbie något? Efter en halvtimme går han in på kontoret och ringer skolan.

– Nej, han gick fem över fyra som vanligt, meddelar hans lärare.

Han har väl gått hem till en vän och glömt tiden. Han kommer säkert hem snart.

Men timmarna går och ingen Bobbie kommer. Ingen av hans vänner har sett honom sedan skolan.

LÄS ÄVEN: Mord eller olyckshändelse – Varför hamnade von Bülow-arvtagerskan i koma?

Mr Franks tar bilen och åker en sväng i de närmaste kvarteren, men ser inga spår av sonen. När han återvänder strax efter tio hör han tele­fonen ringa. Lättad hinner han tänka att det är Bobbie som hör av sig …

– Det rör er son Bobbie, säger en lugn och välartikulerad röst. Pojken har inte råkat ut för något, men ni kanske redan har gissat att han är kidnappad? Vi vill ha 10 000 dollar för att släppa honom fri och ni kommer snart att få veta hur pengarna ska överlämnas. En varning: Tar ni kontakt med polisen dödar vi pojken.

Lösesumma

Detta blev inledningen till ett av den amerikanska kriminalhistoriens mest omtalade fall, ett fall som det ännu snart 90 år senare diskuteras livligt och som ­legat till grund för många böcker och två Hollywoodfilmer. Och upplösningen skulle visa sig sensationell …

Morgonen därpå ringde det på ­dörren. Ett bud överlämnande ett igenklistrat kuvert. Mr Franks öppnade och läste.

Jacob Franks följde instruktionerna till punkt och pricka. Att skaffa fram 10 000 dollar var inga problem och polisen förblev oinformerad om brevet. På sin advokats inrådan hade han berättat för polisen om samtalet kvällen innan, men nu fick det vara nog.

Medan asken fylldes med sedlar ringde telefonen igen. Den här gången var det polisen. De hade hittat ett lik på en ödetomt i utkanten av staden och ville ha dit Jacob Franks för att titta på kroppen, men Jacob hade ingen tanke på att åka. Kidnapparna hade krävt att han skulle vara hemma och det tänkte han följa.
Istället ringde han sin svåger för att han skulle kunna åka iväg och konstatera att det inte var Bobbie de hade hittat.

Miljonärsbarnen mördade som tidsfördriv: ”Skulle bevisa att vi var smartare än alla andra”
Mordoffret Robert ”Bobbie” Franks med pappa Jacob Franks. Det var en ren slump att Bobbie blev mördarnas offer.
Foto: Getty Images

Många teorier

Strax därpå ringde kidnapparen igen.

 – Det här är George Johnson. Snart kommer det en droska till er. Ta med asken med pengarna och sätt er i den.

Några minuter senare svängde bilen fram. Just när Jacob Franks skulle gå ringde det igen. Han rusade in och svarade. Det var ­svågern.

– Det var Bobbie. Han har varit död i minst tolv timmar.

Nu exploderade hela historien i pressen. Jacob Franks var inte det vanliga brottsoffret utan en mångmiljonär i den fina delen av staden. Spekulationens vågor gick höga och teorierna var många.

Polisen hade inte så mycket att gå på, men det fanns några fakta som var anmärkningsvärda. Det fanns en hel del som tydde på att det inte var några vanliga kriminella som varit i farten. Sättet som “George Johnson” talat och sättet som brevet var skrivet på visade att det fanns ett mått av bildning. Inga stavfel eller grammatiska fel gick att finna på det maskinskrivna brevet. Men längre än så kom man inte.

Droskförararen hade blivit uppringd, liksom budet, och ingen av dem hade träffat sina tillfälliga uppdragsgivare.

Unika glasögon

Efter Bobbies begravning hörde “­George Johnson” av sig en sista gång: Ingen i familjen Franks kunde känna sig säkra om inte polisen omedelbart avslutade sin undersökning, lydde meddelandet. Även detta brev var skrivet på en oklanderlig engelska med lite sirliga formuleringar som tydde på bildning.

Men en oväntad ledtråd skulle lösa fallet. Nästan sex veckor efter mordet, när polisen hjälplöst kört fast, arbetade en man med ­dikesgrävning i ett område nära det där Bobbies kropp hade hittats.

Vid en rökpaus föll hans blick på ett par glasögon som blänkte i solskenet. Först trodde han att det var en krossad flaska, men när han såg vad det var drog han sig till minnes kidnappningsfallet och överlämnade fyndet till polisen.

LÄS ÄVEN: Gjorde hon det eller inte? Alice Crimmins pekades ut som sina barns mördare

Polisen var i desperat behov av ledtrådar och även om ett par glasögon inte verkade så lovande, skickades ett par konstaplar till en optiker som ­mätte glasens slipning. Hans uttalande gav nytt hopp …

– Dessa glasögon är så speciella att den som en gång sålde dem säkert kommer ihåg till vem …

Och mycket riktigt. När polisen till slut hittade rätt optikerfirma kom ­svaret direkt.

– Vi har sålt två sådana här glasögon de senaste sex åren. Ett par till en man som flyttat från staden och ett till unge mr Nathan ­Leopold.

Polisen blev helt ställd.

Nathan Leopold var inte vem som helst. Han var son till en framstående bankman som också var Chicagos ­största skattebetalare. Nathan var dessutom en ­genistämplad student.

Det hela var helt enkelt otänkbart.

Bobbies familj var mycket för-mögen, men jämfört med familjen Leopold var de fattiglappar. Nathan var dessutom känd för att vara social, aktiv i studentföreningar och bortskämd bortom alla rimligheter. Hade han velat ha 10 000 dollar hade han bara behövt antyda detta till sin far, så hade han haft dem inom en timma. Det fanns helt enkelt inget motiv!

Miljonärsbarnen mördade som tidsfördriv: ”Skulle bevisa att vi var smartare än alla andra”
Platsen där 14-årige Bobbie Franks kropp hittades.
Foto: Getty Images

Självsäker

I brist på andra uppslag tog polisen till slut mod till sig och åkte ut till familjen Leopolds imponerande hus i de finaste kvarteren – faktiskt inte långt från ­familjen Franks något mer modesta bostad.

Den 19-årige miljonärssonen var vänlig och till synes tillmötesgående mot poliserna, men han förnekade att det var hans glasögon.

– Kände ni Bobbie Franks, frågade poliserna, som nu blivit mer intresserade.

– Nja, jag kände inte honom, men visst har jag talat med honom. Han var en pigg liten grabb.

– Var befann ni er den 22 maj på ­eftermiddagen?
– Jag åt middag med en av mina ­bästa vänner, Richard Loeb. Han kan ge mig alibi …

– Varför ljuger ni om era glasögon? Vi vet att det är era!

– Jag har väl tappat dem när jag var på fågelexkursion för ett halvår sedan.

LÄS ÄVEN: Harry Powers sökte livskamrat – var ute efter sitt nästa offer

Poliserna visste nu att Nathan ­Leopold av någon anledning ljög för dem. Glasögonen hade varit nästan rena när de hade hittats, de hade inte legat ute så länge. Leopold fördes till polisstationen och vännen Richard Loeb hämtades dagen efter.

Den ett år yngre Richard Loeb var också han son till en mångmiljonär och högt begåvad. Han var uppfostrad nästan enbart av guvernanter och hans närmaste relation var till vännen Nathan Leopold.

Loeb saknade Leopolds självsäkerhet och hade snart villat in sig i en härva av självmotsägelser. Han svettades, skakade, grät och bet på naglarna när hans historia steg för steg ifrågasattes. Nathan Leopold,
å andra sidan, var ständigt lika lugn och belevad, alltid till synes tillmötesgående för att försöka räta ut alla “missförstånd”.

Efter några dygn bröt Loeb ihop.

– Det var jag och Nathan som kidnappade Bobbie. Jag körde bilen – det var Nathan som slog ihjäl pojken.

Leopold tappade för första gången fattningen när han fick höra om Loebs erkännande.

– Det var ju Loeb som dödade ­Bobbie. Jag körde bara bilen.

När de båda ungdomarna till slut berättade hela sanningen isade sig blodet i de luttrade polisernas ådror. Allt hade bara varit ett tidsfördriv, ett sätt att för några dagar bekämpa ledan hos de allra rikaste.

Miljonärsbarnen mördade som tidsfördriv: ”Skulle bevisa att vi var smartare än alla andra”
Nathan Leopold Jr, Richard Loeb och deras advokat Clarence ­Darrow, i en fullpackad rättssal under rättegången i Chicago den 24 juli 1924.
Foto: Getty Images

Falskt namn

– Vi började för ganska länge sedan planera för att genomföra det perfekta mordet, berättade Nathan Leopold lugnt. Vi behövde inga pengar, men om vi lyckades genomföra mordet och kidnappningen skulle vi bevisa att vi var smartare än alla andra.

Att det blev just Bobbie var en slump. Under flera timmar hade de båda ungdomarna kört omkring i en bil som de hyrt under falskt namn. Ett tag stannade de och bevakade några andra barn, men eftersom barnen höll ihop i en grupp var de tvungna att leta efter ett nytt offer. Strax efter fyra såg de Bobbie komma släntrande på väg hem från skolan. Richard kände honom ganska väl, familjerna umgicks en del och de hade spelat tennis några gånger.

De erbjöd honom skjuts, men bara några sekunder senare slogs pojken ihjäl med en kofot. Loeb fortsatte att slå tills han var säker på att pojken var död. Därefter hällde han syra i ansiktet för att försvåra identifieringen.

LÄS ÄVEN: Nannie Doss: Den fnittrande mormodern mördade 11 av sina egna familjemedlemmar

Efter att de ­oberörda brottslingarna stannat för en snabb middag på en bar, åkte de vidare ut till en plats de sett ut i förväg, en ödetomt med ett cementrör där de tänkt gömma ­offret.

Röret visade sig för trångt och istället lämnades en del av kroppen väl synlig – något som fick avgörande betydelse ett dygn senare.

Allmänhetens och tidningarnas rop på hårdast möjliga straff var intensiv. Föräldrarna tog kontakt med en av ­dåtidens mest omtalade advokater, Clarence Darrow. Han var en vänsterman som inte brukade ha så mycket till övers för överklassen, men han var också stark och engagerad motståndare till dödsstraffet.

Och detta var svårast möjliga utmaning för honom.

Miljonärsbarnen mördade som tidsfördriv: ”Skulle bevisa att vi var smartare än alla andra”
Richard Loeb och Nathan Leopold Jr inväntar sin dom, augusti 1924.
Foto: Getty Images

Livstids fängelse

Det första Darrow gjorde var att övertala Nathan och Richard att erkänna sig skyldiga. På detta sätt skulle man undvika en rättegång med jury, som säkert skulle skicka dem till den elektriska stolen. Sedan lade Darrow allt krut på att övertyga domaren om att de anklagade var produkter av sina känslokalla barndomar. Advokatens slutplädering varade i tolv timmar och har blivit något av en klassiker, ofta citerad av dödsstraffsmotståndare i USA. Och han lyckades – båda dömdes till livstids fängelse. Straffet ansågs sensationellt milt med tanke på omständigheterna runt brottet.

Richard Loeb mördades efter tolv år i fängelset – troligen ett rånmord. Båda familjerna såg till att sönerna levde så gott som omständigheterna tillät och det stack i ögonen på många medfångar.

Leopold var en mönsterfånge under alla år. Han studerade flitigt och engagerade sig i fängelsets utbildningar. Han lärde intresserade fångar såväl språk som matematik och skötte en hel del kontorsgöromål. Han fick inte en enda anmärkning under sina år i fångenskap.

LÄS ÄVEN: 5 barn försvann spårlöst från sitt brinnande hus – får vi någonsin veta vad som hände?

1958 släpptes han villkorligt ur ­fängelset. Han flyttade till Puerto Rico, där han under resten av livet ägnade sig åt välgörenhetsarbete i utbyte mot mat och husrum.

– Tolvtusen kvällar har jag tänkt på vad jag gjorde och min skuld. Jag har tänkt på den pojke jag var då och vad jag skulle offra för att ha det ogjort. Nu får jag ägna resten av mitt liv till att försöka gottgöra och visa att en fängelsevistelse kan göra en människa bättre.

Nathan Leopold dog 1971, 67 år gammal.

Fotnot: Leopold-Loeb, som fallet ­allmänt benämns, har varit förebild för två filmer, bland annat Alfred Hitchcocks Repet och Orson Welles Brottslig drift (­Compulsion).

Här kan du läsa alla våra artiklar från Historiska Brott & Mysterier

Prenumerera på Historiska Brott & Mysterier

Miljonärsbarnen mördade som tidsfördriv: ”Skulle bevisa att vi var smartare än alla andra”
Scroll to Top