Efter flera års berg- och dalbana i själen har Veronica Schelander äntligen hittat ”hem” med rätt medicin och mycket stöd från sin omgivning.
"Du är som besatt!" Det gjorde fruktansvärt ont att höra dessa ord från den älskade. Men Veronica ville inte sluta hoppas på att det ändå skulle bli de två, fast han träffat en annan och gjort slut. Hon bad innerligt till Gud att pojkvännen skulle komma tillbaka!
I den böngrupp med unga, passionerade pingstvänner som den då 21-åriga Veronica Schelander tillhörde drogs man åt det extrema och skilde ut sig från den övriga församlingen.
Man läste Bibeln efter bokstaven i sökandet efter andliga ”kickar” och Veronica drömde om att bli en perfekt kristen, som skulle uträtta storverk för andra! I kombination med det brustna kärleksförhållandet, dagar utan ordentlig mat och nätter utan sömn brast det till sist.
– En mörk vinternatt år 1998 började jag sväva som i ett gränsland där sömn och vaka flyter i varann. Gud talade direkt till mig och ljuden från bebisen i lägenheten ovanför var änglatal! Jag hittade lösningar på omöjliga problem och såg samband och mening i saker och ting som ingen annan såg...
En psykos
Självklart var Veronica inte medveten om att hon fått en psykos. Men hennes föräldrar körde henne i ilfart till akutmottagningen vid psykiatriska kliniken i Linköping, där Veronica då bodde.
Sju och en halv veckor senare släpptes hon ut försedd med antipsykosmedicinen Risperdal och den lugnande medicinen Sobril. Hon hade också fått elchocker.
– Kanske släppte de mig för snabbt med för dålig uppföljning. De följande sex åren var ju en känslomässig berg- och dalbana med perioder av hypomanier, en ”lättare” sorts manier, som följdes av djupa depressioner.
– Jag lider av en bipolär sjukdom, cykloid psykos, som är en kusinsjukdom till det som tidigare kallades för manodepressivitet. Men det visste jag inte då och först år 2004 stillades stormen i mitt inre…
HJ träffar den nu 31-åriga Veronica på ett kafé på Stockholms Söder i samma veva som hon och maken Pierre håller på att flytta från Lund till Stockholm.
Alldeles nyligen kom de hem till Sverige igen efter en treårig vistelse i Peru, där de jobbat på uppdrag av pingstmissionen. Veronica har varit med och lett ett undervisningsprojekt och snart vill hon ta upp sina egna studier på nytt.
|
Hittade medicin
Att denna vackra, glada och skärpta kvinna med sina starka färger bär på tunga upplevelser märks det ingenting av.
Men i maj kommer hennes bok ”Gå i kras – leva med bipolär sjukdom” ut på Libris förlag. Den är hoppfull trots allt.
Veronica har funnit hjälp och tröst i sin kristna tro, den som från
början var en av orsakerna till att sjukdomen bröt ut.
Nu har hon insett att hon inte måste vara perfekt. Men det behövdes annat också.
|
|
I boken ”Gå i kras – leva med bipolär sjukdom” berättar Veronica om en ständig kamp mellan perioder av mani och depression, och vägen till ett friskt och lyckligt liv. |
– Jag hittade själv medicinen som fungerar, Ergenyl. Men jag har också stöd från alla mina närmaste och församlingen. Och jag sköter mat och sömn, för annars riskerar jag gå upp i varv.
Veronica har en ärftlig belastning, även om den inte kommer från den närmaste familjen. Men kanske spelade också andra saker roll för att sjukdomen bröt ut.
– Jag är en produkt av två kulturer, för mamma kommer från Peru. Pappa arbetade som missionär när de träffades och jag föddes i byn Chulucanas i Piura i norra delen av landet. Vi bodde där större delen av min barndom även om vi ofta var i Sverige och Karlskrona, där jag har mitt föräldrahem nu. Men många uppbrott gjorde mig rädd för separationer.
Kaotisk tid
Veronica beskriver sig som en brådmogen flicka med en barnatro och ett känsligt samvete.
– När jag var 11 år bosatte vi oss för gott i Karlskrona och jag tog studenten med bra betyg. Sedan flyttade jag till Linköping, där jag pluggade på universitetet och tillsammans med min dåvarande pojkvän engagerade mig i den extrema böngruppen.
Det följde alltså en kaotisk tid på Veronicas sjukhusvistelse. Hon drömde mardrömmar, fick problem med koncentrationen, blev oföretagsam och deprimerad.
– Jag åt mina mediciner, men orkade inte studera och återvände hem till Karlskrona som en förlorare utan jobb, egen lägenhet eller vänner. Jag sörjde min kärlek och längtade efter döden… En natt kände jag ett inre tvång att svälja alla mina sömntabletter, men ringde istället en vän som fick mig på andra tankar.
Året efter den första psykosen var Veronica på en stor sommarkonferens för tusentals pingstvänner och träffade då Pierre, hennes stora kärlek, som hjälpt henne orka fortsätta leva.
|
– Jag flyttade snart till Lund, som ligger närmare Älmhult där han bodde då. Jag försökte studera, men var som en tickande bomb…
Veronica kunde bli blixtrande arg för att i nästa stund känna sig lycklig och slutligen deppig.
Under de hypomaniska skoven fick hon mycket gjort.
Men sedan… depressionens baksmälla var fruktansvärd och perioderna blev mer och mer tydliga.
|
|
Veronica bodde mest i Peru när hon var liten. Först vid 11 års ålder flyttade familjen till Sverige för gott. |
Hon hade börjat gå i terapi och år 2001 var hon på väg in i en ny psykos, men hann till sjukhusakuten innan den bröt ut på allvar.
Kände igen sig
– Läkarna beskrev mitt tillstånd som uppvarvat under diagnosen ”affektiv sjukdom bipolär”. Det var en okänd medicinsk term för mig vid den tiden. Inte förrän jag läste en artikel i tidningen Apoteket föll pusselbitarna på plats.
– Där fanns en artikel om en kvinna med bipolär sjukdom och jag kände igen mig. Hon led också av snabba svängningar i sinnestillståndet.
Veronica och Pierre gifte sig i Peru. Men trots lyckan fanns sjukdomen kvar. Hon stod snart inte ut längre.
– Läkarna ordinerade Litium, den klassiska medicinen mot bipolär sjukdom. Men jag blev bara grå och mådde ännu sämre. Jag sökte nu desperat efter en annan medicin och hörde talas om Ergenyl. Den används mot epilepsi, men fungerar också stämningsstabiliserande. Efter mitt första möte med psykiatern Peter Bosson i Lund vände allt…
Doktorn förklarade för Veronica att hon nog måste äta medicin livet ut och att det var perfekt för henne att kombinera Risperdal mot psykoser och Ergenyl mot de bipolära symtomen.
– Jag fick tillbaka mitt liv. Efter två månader var jag stabil och har så varit sedan dess. Pierre hjälper mig, förstås. Han känner igen tecknen på om jag börjar varva upp mig och får ner mig på jorden igen.
Det bästa är att Veronica nu känner igen sig som den ”gamla” Veronica och kan ge av sig själv i sitt arbete och till sin man.
– Många med bipolär sjukdom vill fly smärtan genom att ta till droger som självmedicinering, men för mig fungerar det bättre att vara kreativ, måla, sjunga och ha roligt.