Nu är det moppe som gäller för Lasse Berghagen!

Lasse Berghagen älskar sin flakmoppe som påminner honom om hans barndom. Därför har han också döpt sin självbiografi till flakmopedisten.

 

Lasse Berghagen, 69, var länge en av landets snabbaste bilister på sträckan Stockholm-Dalarna. På gamla dar har han slagit av på takten. Nyligen nätshoppade han en kolsvart EU-moppe från Kina.

– Jag insåg att jag tjänar så lite på att trycka gasen i botten. Vad ska jag med den extra tiden till? Och flakmoppe är ett fantastiskt fordon. Budet från lanthandeln hade en när jag var liten. Man kunde köra både varor och sopor med den. Klarade 250 kilo totalt!

Att memoarerna som publicerades förra året skulle heta just så, Flakmopedisten, klarnade när han satt i den nyrenoverade släktgården i Svärdsjö och blickade ut över Borlängesjön.

Som 12-åring hade han på samma marker provkört en trehjuling som kunde frakta både tvåmanstältet, seriemagasinen och spinnspöet som skulle dra upp “världens största abborre”. Plötsligt kom allting tillbaka, till och med avgaslukten.

 

Kortsnaggad
Under några förtrollade veckor skrev han sig bort från världen och in i sin egen barndom. Återfann sig själv i form av en kortsnaggad tandläkarson som sommaren 1957 plockade fickorna fulla med metmask, hoppade i hö, föste hem korna och pumpade traktens äldre på historier.

– Min mamma Britta hade varmt hjärta och stort tålamod. Pappa Nils var full av lekfullhet och upptåg. Jag minns när han fick garageuppfarten hemma i Enskede asfalterad genom att knalla fram till gubbarna som höll på med gatan och säga: “Jag slår vad om att min backe är för brant för att ni ska klara av att fixa den.”

– Enda problemet var väl att han aldrig var hemma. Jag har en dikt i boken som handlar om det: “Älskade far, du hade alltid så bråttom. När jag var liten sprang jag efter dig och bad dig att stanna. När du äntligen vände dig om hade jag köpt min första smoking.”

Gick du inte själv i samma fälla?

– Jo, jag jobbade ju i princip alla helger. Uppträdde fem år i Tyskland och såg knappt mina döttrar de åren. Fast när jag tog upp ämnet i midsommar svarade de lugnt: “Men pappa, vi visste ju inget annat.” Och det är inget jag grubblar över. Done is done, det är min filosofi. Ingenting är gratis. Det hörde till jobbet. Och jag får nog ändå VG i betyg när det gällde att leka, spexa, spela teater och musicera med ungarna. Fast båda höll på att skratta ihjäl sig den gången en tidning utsåg mig till Sveriges snällaste pappa och de själva måste hämta priset eftersom jag var bortrest som vanligt.

 

I 40 år har de levt tillsammans, Eva och Lasse Berghagen.

Lill-Babs och Lasse är goda vänner och har uppträtt tillsammans många gånger.

 

Skrönor och eftertanke

Lasses berättande rymmer både skrönor, eftertanke och bistra sanningar. Men inte minst ömhet.

Jag minns själv ett flyktigt möte på Café Operas bardisk för 25 år sedan. Vi kände inte varandra, 15 år skilde oss åt, men Lasse Berghagen sa: “Hej, du jobbar på Expressen, va?”, pröjsade min öl och gav mig en kram när han gick. Vi snackade om kändisskap. Han ångrade djupt att han en gång ställt upp i den långa raden av exmakar när Lill-Babs kidnappades till Här är ditt liv. “Alltför sent insåg jag hur jobbigt det måste kännas för henne. Efteråt skämdes jag och bad om ursäkt. Kan än idag bli heligt förbannad när tredje statsmakten trampar in i privatlivets helgd”.

 

Jo, ni läste rätt: Förbannad. Hos mannen som gav det svenska gemytet en kornblå allsångskavaj är det visserligen glesare mellan utbrotten än hos vulkanen Krakatoa. Men de förekommer.

– Just därför får de också ofta bra effekt. Folk är så vana att se mig som snäll och trevlig att de nästan hoppar ur brallorna när jag i sällsynta fall brusar upp. Plura kallar mig till och med för Grizzlybjörnen Fredriksson.

 

Men du slåss inte?

 

– Nej, nej. Men jag kan ryta till om så krävs.

 

Så vad gör dig arg?

– Maktmissbruk i alla dess former.

 

Den där ryktbara snällheten har ibland retat folk, inte sant?

– Ja men herregud, det fanns ju en tid när jag nästan dumförklarades därför att jag försökte vara vänlig. Jag ansågs stå för en gullighet som inte var riktigt maskulin.

 

Men numera är du enbart älskad och folkkär?

 

– Jag har väl nött ut svenska folket, haha. De har helt enkelt inte kunnat bli av med mig.

 

Ty grizzly eller inte – det är som kramgo teddybjörn han har blivit känd och folkkär. Dock inget medvetet imagebygge, hävdar han.

 

– Jag har aldrig ägt ett par solglasögon, alltid gått med öppen famn genom livet. Okej, då får man kanske ett och annat punchslag i magen, men det är det värt. De flesta jag möter är så snälla och vänliga. Livet är så generöst. Jag försöker ha en bra relation till mina medmänniskor.

 

Men du lyckas inte jämt?

 

– Det var jobbigt med Lill-Babs ett par år efter skilsmässan.

 

Men inte nu?

 

– Absolut inte. Det vore ju skandal om vi som har barn och barnbarn ihop inte kunde vara kompisar. Men det fanns år när det var jobbigt att kallas Herr Lill-Babs. Det låg trots allt en hel del smärta i vårt uppbrott.

 

En ettårig Malin med pappa Lasse.

Lasse med dottern Maria Berghagen-Enander, 38 år.

 

Inte samma “crunch”

Han drar med handen genom en kalufs som med åren mist något av sin forna volym. Och han kan erkänna en viss stelhet om morgnarna. Det är inte samma “crunch i kroppen” längre, som han uttrycker det.

 

– Jag springer inte maraton, men spelar däremot mycket golf. Det är bra för kroppen, också socialt. Magnus Härenstam och jag brukar göra golfresor där vi också blandar in kultur. Vi har snart sett hela världen.

 

Du har en lägenhet i Florida?

 

– Ja, i Palm Beach sedan 14 år.

 

Florida låter som en väldig kontrast till Svärdsjö?

 

– Vilket också gör att jag får det bästa av två världar. I alla fall så länge jag inte lägger mig i USA:s politik… Men det är Svärdsjö jag kallar mitt hem. Jag får fortfarande knottror på armarna när jag kommer upp och får syn på 1600-talsgården på andra sidan sjön. Det är så bedövande vackert.

 

Är du kändis där uppe också?

 

– Nä, där är jag bara Larsan. Jag kallades så som liten. Det hänger fortfarande i.

 

Varför blev Allsång på Skansen en succé med dig vid rodret?

 

– För att jag förde in ett stråk av allvar, tror jag. Mitt i stormens öga kunde jag stanna upp och läsa en dikt av Ferlin eller Karlfeldt. Det gav en bredd som jag tror folk uppskattade.

 

Du påstår att du aldrig haft någon image, men en herrtidning hyllade nyli-gen dig som ett trendkänsligt modelejon. Hur hänger det ihop?

 

– Jag är egentligen inte intresserad av mode, det är min hustru Evas område. Helst går jag i shorts och stövlar uppe i Svärdsjö.

 

Det finns forskare som påstår att kvinnans lyckligaste tid är runt 65, men mannens runt tolv. Håller du med?

 

– Precis så kände jag när jag skrev Flakmopedisten. Att det var fantas-tiskt att upptäcka de stora diktarna när jag var 13, få första gitarren vid 16 och debutera på NTO:s scen på Kammakargatan vid 19 – men att jag ändå var som allra lyckligast som 12-åring. Innan det började sprattla i brallorna och jag blev tjejtossig, kär och galen, och fick ont i hjärtat.

 

Nej, han klagar inte nu heller. Lasse är inte människan som ser sig om i vrede. Någonstans bär han en nedärvd filosofi som säger att “Människan spår, men Gud rår”. Kan känna en djup vördnad för livet som känns närmast religiös. Väjer inte heller för tanken att det skulle finnas en fort-sättning bortom graven. Har till och med skrivit ett bidrag i nya psalmboken – Då knäpper jag mina händer – och när han nu talar om forna tiders kärlekssorg är han också snabb att konstatera att han fått förmånen att leva i ett lyckligt äktenskap i nästan fyra decennier.

 

Hur har Eva och du lyckats hålla ihop er relation?

 

– Utan den ömsesidiga kärleken och respekten hade det aldrig gått. Vi har också låtit varandra växa. Eva är min närmaste arbetskamrat och mitt bästa bollplank. Vi har kul och skrattar mycket ihop.

 

Och även om döttrarna brukar säga “Där asfalten tar slut, där stannar Eva Berghagen”, behöver den evige 12-åringen inte fara ensam till Svärdsjö. Det undersköna, vackra har förtrollat även flickan från Hägersten.

 

– Det är bara när folk säger sig ha sett ännu en björn ute på kalhygget som Eva stelnar till en smula.
Som avslutning på intervjun föräras jag en snabb titt i Iphonen på kollegan Kalle Moraeus som också kör flakmoppe, och får – precis som för 25 år sedan – en hjärtlig omfamning när vi skiljs. En björnkram förstås.