Ingmari bär på ärftlig cancergen: Jag stod på tur – men fick chans att välja livet!

Hej min lille prins, säger Ingmari Österström ömt och smeker kinden mot barnbarnets mjuka nästipp. Sigge, två månader gammal, ler svagt i sömnen, där han ligger i hennes varma famn.

Familjen har samlats, som så många gånger förr, hemma i villan i Karlskrona. Egentligen skulle de varit fler runt köksbordet – om inte cancern, om och om igen, slagit till i familjen. En mamma, en pappa och två systrar saknas.

Själv är Ingmari tacksam för att hon tog ett avgörande beslut för 20 år sedan. En förmiddag 1995 satt de i väntrummet på Karlskrona lasarett. Familjen hade, som första släkt i Sverige, medverkat i ett helt nytt projekt för att kartlägga en ärftlig cancergen. En efter en fick de gå in till läkaren för att få veta resultatet från blodproverna.

– Det var många frågor inombords. Ville jag veta, egentligen? Och vad skulle jag göra om jag hade genen?

Hon hade redan sett hur sjukdomen angripit människor i hennes närhet.

– Jag var 23 år när mamma blev sjuk i äggstockscancer. In i det sista behöll hon sitt goda humör och försökte övertyga oss döttrar om att allt skulle ordna sig. Hon var en riktig supermorsa, och ville inte oroa oss.

En majkväll, när naturen var som vackrast, somnade mamman in. I samma stund surrade en humla förbi det öppna fönstret.

Bara några veckor efter begravningen fick storasyster Marita, som just fött sitt tredje barn, beskedet att hon hade bröstcancer. Något år senare skulle även pappan insjukna i cancer.

– Vi höll ihop i familjen. Det var vi mot världen. Men jag kom aldrig på tanken att jag själv skulle drabbas. Jag studerade, jobbade och fick två barn, minns Ingmari.

Men den där förmiddagen på Karlskrona lasarett ställdes allt på ända. Ingmari fick beskedet att också hon bar på den ärftliga cancergenen. Frågan var inte om, utan när, hon skulle drabbas av samma sjukdom som mamman och systern.

Ingen att fråga
Ingmari fick ett par dagar på sig att fundera över alternativen – att omedelbart operera bort bröst, livmoder och äggstockar eller att riskera att försvinna från sin familj.

Hon gav sitt klartecken och lades in för en första operation, då brösten skulle avlägsnas. Utgången var osäker och hon beskriver sig som något av en försöksperson. Den koksaltlösning som skulle ersätta vävnaden läckte ut. De påföljande åren testades flera andra metoder. Först användes silikoninlägg och därefter fettvävnad från magen. 20 operationer har det blivit. Det sista ingreppet tog tolv timmar och kantades av en mängd komplikationer.

Sömnlöshet, smärta och tårar har varvats med en nödvändig vardag, där jobbet ska skötas, läxor läsas och studentfester avklaras.

– Ibland har jag rört mig som i dimma. Men jag är precis som min mamma, som alltid försöker hålla humöret uppe och se det positiva vad som än händer.

Tack vare detta lade hon också märke till de två humlor som surrade vid ytterdörren, samma dag som de tagit ett sista farväl av storasyster Marita.

Dottern Sanna, som nu hunnit bli 27 år, beskriver Ingmari som det självklara stödet att luta sig mot. En mamma som alltid har funnits där, med sina kloka råd och sitt glada humör. Först på senare tid har Sanna till fullo greppat vad hennes mamma egentligen gått igenom.

– Vi hade en middag och jag frågade om ett råd. Och för första gången blev mamma osäker. Hon svarare uppriktigt: “Jag vet inte. Jag vet inte hur man är mamma till någon som är vuxen. Jag har själv aldrig haft någon att fråga.” Då insåg jag att jag själv kommit upp i samma ålder som mamma var då hon förlorade sina egna föräldrar. Sedan dess har jag fått en annan respekt för vad hon gått igenom. Hon är inte bara min mamma, utan har också fått hantera rollen som sörjande dotter och syster.

– Idag är vi närmare varandra än någonsin, säger Ingmaris vuxna dotter Sanna.

Kunde välja livet
Gång på gång har marken gungat under fötterna. Tio år efter storasyster Maritas bortgång insjuknade systern Maiwi av cancer i magsäcken. Hon kämpade in i det sista, men tvingades ge upp.

En tid senare fick dottern Sanna ett kuvert hem i brevlådan. Läkaren meddelade att hon hade cellförändringar av tredje graden, vilket kunde leda till livmoderhalscancer. Tack vare behandling är hon numera friskförklarad.

– Visst var det obehagligt att gå igenom en sådan sak. Samtidigt har jag vant mig, det har varit så mycket sjukdomar och dödsfall under hela min uppväxt att jag nästan blivit avtrubbad, säger Sanna.

Även om cancern drabbat familjen många gånger menar Ingmari att hon, trots allt, blivit förskonad.

– Jag vill gärna se det så. Själv hade jag tur som kunde välja livet, tack vare operation. Annars hade jag inte suttit här idag med mina barn och med Sigge, säger hon och ger sitt nyfödda barnbarn en blick.

Ingmari med barnbarnet Sigge.

Saknaden efter föräldrarna och systrarna finns alltjämt där.

– Det jag sörjer mest är allt som mina systrar missat. Och att mina barn inte fått ha sin mormor och morfar.
Sanna nickar. Hon minns flera tillfällen i tonåren, då kompisar beklagade sig inför besöken hos sina mor- och farföräldrar.

– De tyckte mest att det var jobbigt att behöva åka hem till dem och äta kanelbullar. Jag blev så otroligt arg. Själv hade jag gett vad som helst för att få cykla upp till himlen och träffa mina morföräldrar!

Men även om de kära inte finns i livet är de ändå närvarande. Ibland flyger några humlor snabbt över ormbunkarna i trädgården. Ingmari vill gärna tro att det är hennes mamma och systrar som skickar en hälsning.

– Det kan kanske tyckas konstigt, men tanken ger åtminstone lite tröst.

Familjen samlad; Ingmari, maken Bernt, barnen Sanna och Henrik samt barnbarnet Sigge.
– Vi som är kvar, vi håller verkligen ihop, konstaterar Sanna.

Artikeln är hämtad ut Hemmets Journal nr 41 2015.

Sedan 2003 har Cancerfondens Rosa Bandet-kampanj genomförts i oktober med syfte att finansiera cancerforskning, sprida kunskap om cancerprevention och bröstcancer samt bedriva påverkansarbete.

Stötta cancerfonden genom att köpa det Rosa bandet. Du hittar det bland annat på Apoteket för 30 kronor, och då går hela beloppet till Cancerfonden.

Årets Rosa band 2015 har designats av arkitekttrion Claesson Koivisto Rune. Kika på filmen nedan om du är nyfiken på deras tankar och funderingar kring designen och Cancerfondens kampanj.