“Samtalet till Bris räddade mitt liv”

Maria var 12 år när hon satt på biblioteket och googlade hur man tar sitt liv.

– Jag kände mig liten och alltför värdelös för den här världen. Jag förstod inte ens varför jag fanns här. Det blir väl så när du ständigt får höra din mamma förminska dig.

– Hon sa att jag aldrig borde ha blivit född. Hon kallade mig hora och sa att jag var alldeles för lik min pappa, som hon beskrev som ett monster. Det var många ord som kom. Min mamma visade tydligt att hon inte älskade mig. Då är det tungt att leva.

Maria utsattes inte bara för psykisk misshandel – hennes mamma kunde även bli våldsam, ge örfilar och ta så hårt och aggressivt i sitt barns armar att de var alldeles blå. Till och med ett bus när Maria var liten flicka och på skoj gömde sig i ett klädskåp resulterade i våld. Hennes mamma drog ut henne i håret.

– Jag bodde ensam med mamma. Min pappa har aldrig varit särskilt närvarande, för han flyttade till en annan stad och en ny kvinna.

Maria misshandlades av sin mamma

Redan tidigt i Marias liv var hennes mamma sträng och kontrollerande. Men det blev ännu värre när dottern kom in i puberteten, fick fler vänner och ville göra saker.

– Då blev det som ett mörker, för hon var nog rädd att tappa kontrollen över mig.

LÄS ÄVEN: Linda hamnade i ett tungt missbruk och sov under Älvsborgsbron

Maria beskriver sig själv som ett bra barn, en skötsam tjej. Hon var jätteduktig i skolan, hade bra betyg och gjorde alltid sina läxor. Skolan var viktig för henne och lärarna berömde Maria, sa att hon skulle gå långt.

– Det räckte inte för min mamma. Hon var aldrig nöjd. Vi bodde på en liten ort och jag var noga med att passa tider vi kommit överens om, för att inte väcka mammas vrede.

– Men jag minns så väl den där dagen när jag var 15 år. Det var sommarlov och jag hade varit ute med kompisar och kom hem några minuter efter utsatt tid. Jag hade kommunicerat med mamma på vägen hem, förklarat att jag skulle bli något sen.

– Det hjälpte inte. Mamma låste in mig i lägenheten i två veckor. Jag fick inte träffa vänner, inte åka och bada, inte använda min dator. Jag skulle bara sitta där.

Samtidigt matades Maria med hat, hårda ord som verkligen bröt ner hennes självförtroende. Hon kände sig helt maktlös och tappade orken och viljan till allt.

LÄS ÄVEN: Min svärdotter vände mig ryggen – efter att min son gick bort

Tankarna på döden som en befriare hade funnits i många år, men nu blev de starkare. Varför skulle hon leva?

– Jag visste verkligen inte vem som skulle kunna hjälpa mig, men en dag, när mamma var på jobbet, ringde jag Bris. Jag kunde ringa från min mobil. Detta var 2004 och vi hade fast telefon hemma, men om jag ringde från den hade samtalet registrerats och jag visste att min kontrollerande mamma hade tittat där. Därför var det så skönt att jag kunde vara anonym.

Skönt att prata med en vuxen som bryr sig

Marias samtal togs emot av en kurator som hette Stefan. Hans namn minns hon tydligt. Det satte sig i minnet.

– Det var så lätt, bara att ringa ett nummer. Och väldigt skönt att direkt få kontakt med en vuxen. Stefan tog sig verkligen tid. Han lyssnade, lade kraft och energi på mig och förstod att min värld var kaotisk. Han hörde hur splittrad och trasig jag var. Jag tror att jag sa till honom att jag inte ville leva.

– Det är helt sjukt att ett samtal kan hjälpa så mycket. Men han var en vuxen som fanns där när jag var på botten, någon som brydde sig om. Jag kände att jag var viktig. Och för ett barn som inte vet vad det ska ta sig till är detta oerhört betydelsefullt. Annars vet jag inte vad som hade hänt. Det kunde ha gått riktigt illa. Kanske hade jag hamnat i drogmissbruk eller gjort något annat dumt.

– Stefan räddade mitt liv och jag är honom evigt tacksam. Utan samtalet till Bris vet jag inte om jag hade levt idag.

LÄS ÄVEN: Annah Björk om att leva med postcovid: “Jag är instängd i den här sjuka kroppen”

Maria säger själv att det är märkligt, men hon minns inte vad Stefan sa eller vilka råd han gav henne. Det viktiga var att han fanns där, att han inte bara var en som sa: ”Ryck upp dig!”

– Jag hade överlevnadsinstinkt, jag hade vänner och framtidsplaner. Nu förstod jag att det också fanns vuxna som ville mig väl.

Men hemma fortsatte problemen och tre gånger när Maria var 15 år kastade hennes mamma ut henne från hemmet. De första gångerna sov hon på kompisars soffa. Tredje gången det hände var Maria helt förstörd.

– Tur i oturen var att jag just träffat en pojkvän, så jag ringde honom och bara grät och skrek. Han lade på! Men minuterna efter ringde hans mamma upp mig. Hon sa:
”Du får komma till oss.”

– De blev min extrafamilj och är det än idag. Det är till dem, min extramamma och extrapappa, jag ringer och anförtror mig. De står mig närmast i livet. Och jag är fortfarande god vän med killen som var min pojkvän. Han var faktiskt gäst på bröllopet när jag gifte mig med min man!

Hade flera destruktiva relationer

För det slutade väl för Maria. Idag är hon 34 år och gravid med sitt första barn. Hon har ett bra jobb, har gjort exakt den karriär hon drömde om. Och hon har träffat den stora kärleken. Men det hände först efter att hon försonats med sin mamma, strax före sin 30-årsdag.

– Vi träffades och för första gången någonsin bad hon om ursäkt. Samtidigt fick jag chansen att säga hur ledsen och besviken jag var och fråga hur hon kunnat göra så mycket ont mot sitt enda barn.

LÄS ÄVEN: Görel Crona om skilsmässan: “Kommer alltid kännas som ett misslyckande”

Mötet gav Maria möjligheten att göra sig fri från sin inre aggression. Det gjorde hon genom att förlåta sin mamma. Först då, efter flera destruktiva relationer, blev hon också redo att släppa in den stora kärleken.

– Det var som att han stått och väntat på att få knacka på, min älskade man. Han kommer från en riktig kärnfamilj där man håller ihop, hjälper och älskar varandra. Tänk att jag får uppleva vad en normal familj är.

– Så det blev bra till slut. Men tänk så många gånger jag suttit i mörkret och undrat hur jag skulle överleva, hur jag skulle kunna bli vuxen och ta mig vidare.

– Från att inte ha haft tak över huvudet står jag här idag med en fin lägenhet, en fin man och snart ett litet barn. Allt det jag drömde om. Och jag har skapat det själv.

LÄS ÄVEN: Johar Bendjelloul om sorgen efter sin bror: ”Min lätthet kommer aldrig att återvända”

Maria vill gärna dela sin historia, för kanske kan den hjälpa någon annan som har det tufft.

– Det betydde väldigt mycket för mig att få hjälp från Bris, en hjälp som bara var ett samtal. Men de finns tillgängliga för allt från enklare frågor till de livsviktiga samtalen. Jag vet vad det stödet betyder när du är på botten, och jag beundrar det jobb de gör. Det har sporrat mig till att längre fram i livet gärna själv arbeta för att hjälpa barn.

Maria framträder anonymt med hänsyn till sin familj och heter egentligen något annat.

Detta är Bris

Grundades i september 1971 av författaren Gunnel Linde och journalisten Berit Hedeby efter att en 3-årig flicka blivit misshandlad till döds av sin styvfar. Verksamheten finansieras via insamling från privatpersoner, företagssponsring, stöd från kommuner och olika stiftelser samt medlemsavgifter.

Medlemskap i Bris kostar 360 kronor per år.