Vi är ett gift par, 65 år gamla med två söner. Vår äldste son är gift med en kvinna från ett annat land men hon har bott i Sverige i 17 år. Problemet är att hon hakar upp sig på saker alltför lätt och missförstår oss. När äldsta barnbarnet föddes sa jag “åh vad söt han är, och vilket mörkt hår”. Det gillade hon inte. Hon trodde att jag tyckte att han bara var lik henne, men det stämmer inte.
En gång ville hon inte komma hem till oss för att hon tyckte att jag lät obekväm på rösten, men jag lät som vanligt. En gång tittade hon på våra fotografier och då var det ett kort där hon var med men bara med halva ansiktet. Då tolkade hon det som att vi inte tyckte om henne.
De bor långt ifrån oss och när de väntade sitt andra barn tyckte hon att vi skulle komma upp en vecka för att passa första barnet. Men man vet ju inte när ett barn föds och då jobbade både jag och min man, så det gick inte. Vi fick sedan en utskällning av vår son för att vi inte hade ställt upp ordentligt.
Vi är pensionärer nu och sitter gärna barnvakt om de vill. Vi skulle vara barnvakter i en vecka när de reste utomlands. Men två veckor innan fick min man en hjärtinfarkt och fick opereras med bypass. Att i det läget ta hand om barnen var omöjligt. Jag pratade med min son flera gånger och sa att det var synd att de missade resan. Då sa min svärdotter att jag skulle ha ringt även henne och beklagat att deras resa inte blev av. Men jag var nervös och tänkte på min man att allt skulle gå bra. Sedan dess har vi knappt träffats.
Min son säger att jag måste vara trevlig mot henne – välkomna och kramas – så att hon inte blir sur. Jag har alltid varit välkomnande. Det verkar som hon alltid måste ha bekräftelser.
Det är jättejobbigt att man inte kan vara sig själv. Vi har aldrig skällt på henne. Hur ska vi göra, har vi gjort något fel? Vi har rannsakat oss själva och tycker inte att det som hänt skulle leda till dessa följder. Vi har sagt förlåt till henne fast vi inte vet vad vi har gjort. Hon har aldrig bett om ursäkt utan det har vi alltid gjort. Hon är väldigt långsint och drar upp sådant som vi redan har utrett.
Det låter som att ni har hamnat i en låst situation där ni inte vet vad nästa steg ska bli eller hur ni ska komma vidare. Att relationen mellan svärföräldrar och svärdöttrar/svärsöner är laddad är ju inget ovanligt och jag tror att väldigt många känner igen sig i det och både kan dela er sorg och er frustration över situationen.
Ett första steg för att komma ur detta tänker jag kan vara att ha ett samtal om detta med er son. Om ni redan provat det, kan ni tänka er att försöka igen? I det samtalet tänker jag att ni kan ta upp hur ni upplever situationen, hur ledsna ni är över den och hur gärna ni vill hitta en lösning som blir bra för alla, både på kort och på lång sikt.
Försök att vara noggranna med att uttrycka era känslor kring det som händer, att inte lägga skuld på er svärdotter eller utnämna henne till problemet utan istället försöka se situationen som problematisk för er alla. Genom att göra så minskar ni risken att er son upplever att felet i era ögon bara är hans frus och att lösningen ligger i att hon ändrar sig. Skulle han uppleva det tror jag nämligen att risken är stor att han tar henne i försvar och blir arg på er vilket troligen inte gör samtalet konstruktivt. Försök istället öka förståelsen mellan er alla och hitta konstruktiva sätt för hur er kontakt kan se ut framöver så att ni slipper dessa bråk och irritationer.
När ni talat med er son kanske han kan tala med sin fru och berätta om ert samtal. Därefter tror jag det vore bra om ni pratade med er svärdotter direkt. Vilka som ska vara med i det samtalet kan ni avgöra när det blir aktuellt, kanske ska en av er tala med henne, kanske ska ni båda vara med, kanske ska ni ses alla fyra.
