Jag är en tjej på 20 år. En hel del har hänt i mitt liv under de senaste tre åren. Allting började med att mina föräldrar skilde sig. Jag och min lillasyster har bott hos pappa. Idag så har pappa en ny tjej och det började jättebra. Hon var trevlig och pappa blev glad igen.
Nyligen flyttade pappa och denna tjej ihop i en trea, där de och min lillasyster får plats. Jag måste hitta en ny bostad för jag får inte vara där. Helt förståeligt. Men min pappa har blivit en hemsk människa. Min lillasyster är 14 år gammal och har fått stå ut med mycket.
Senast i förrgår så slängde han ut henne för att det var mammas vecka. Hon åkte till mamma och sov där. Igår jobbade mamma och min lillasyster behövde vara någonstans eftersom inga bussar gick hem till henne. Mamma frågade pappa om han kunde ta hand om min syster en timme tills hon slutade jobbet. Då sa pappa att min syster absolut inte fick vara där. För som sagt, det var inte hans vecka.
Jag var inte hemma igår så jag kunde inte släppa in henne. Pappa vägrade ge henne nyckeln till “min” lägenhet, det vill säga jag bor fortfarande kvar i den gamla lägenheten då vi har tre månaders uppsägningstid, sedan flyttar jag hemifrån. Resultatet blev att min syster fick sitta i trapphuset där jag nu bor själv. Sedan slutade mamma jobbet tidigare för att hämta henne.
Min pappa har alltid varit så omtänksam, ställt upp och visat varje dag att han älskar oss – fram till dess han hittade sin nya tjej. Hon var trevlig till en början, men nu känns det bara som att hon manipulerar pappa.
När pappa fortfarande bodde här med mig och min lillasyster så var han alltid hos sin tjej i hennes hus. Han var alltså aldrig hemma. Jag hade inget jobb och kunde inte handla mat. Vi var utan mat och toapapper med mera. Trots att jag sagt till pappa att det behövde handlas, så struntade han i det och åkte istället hem till sin tjej efter jobbet.
Han har sagt till min syster vid flera tillfällen att “ibland får man faktiskt handla för sina egna pengar”. Min lillasyster har inga pengar. Jag förstår inte. Han struntar i oss. Jag klarar mig, men det är så hemskt jobbigt att se min lillasyster må dåligt. Mamma ställer alltid upp. Hon är precis som jag – jättearg på pappa.
Han är trött på oss och orkar inte längre med oss döttrar. Han känns inte som min pappa längre. Han beter sig som ett monster. Vad kan jag göra?
Det du beskriver låter som en jättejobbig situation för både dig och din syster och jag förstår din oro. Jag ser två olika problem i det du tar upp. Det ena rör er besvikelse på att er pappa, som ni tyckt så mycket om, plötsligt beter sig på ett sätt som ni inte känner igen och som gör er ledsna och besvikna.
Jag undrar om ni har talat med honom om hur ni ser på det hela? Hur ledsna ni blir för att han beter sig så som han gör och hur ni saknar honom så som han var tidigare? Om inte, så tycker jag att ni ska försöka göra det. Se då till att få prata med honom ensamma, det vill säga utan hans flickvän. Jag tror nämligen att det är ett samtal som det är bra om ni får ha för er själva. Förhoppningsvis får det honom att inse allvaret och ni kan tillsammans prata om hur ni vill ha det, så att det ska fungera bra för alla.
Det andra problemet handlar om hur din lillasyster, och även du i viss mån, blir omhändertagna. Det låter som att du tycker att du klarar dig ganska bra och är redo att bo själv men att din syster blir övergiven. Som jag förstår det har dina föräldrar gemensam vårdnad om din syster och då behöver de komma överens om vad som ska gälla. Är det så att din pappa inte tar sin del av ansvaret måste din mamma fundera på hur hon ska agera. Kanske behöver hon ta hjälp, till exempel från familjerätten där ni bor.
Du slutar ditt brev med att skriva att er pappa är trött på er och där skulle jag vilja uppmana dig att tänka om. Jag tror att hans beteende har helt andra orsaker, men tyvärr går det just nu ut över er på ett olyckligt sätt.
