Jag är 56 år och äldst av fyra syskon, alla flickor. Yngsta systern är 49. I familjen har vi ofta varit osams men det är alltid jag som har fogat mig. Jag har aldrig tagit för mig, varken hemma eller på jobbet. Jag fick ofta höra hur dum och elak jag var, och jag fick ofta skulden för det mina systrar gjort. Detta har fortsatt i vuxen ålder. Så fort jag kommit med en annan åsikt har jag blivit dumförklarad.
En syster har ofta blåst andra på pengar och struntat i att betala skulder. Då har mamma gått in och betalat till exempel hyror. Om jag då menat att det inte är okej, att systern måste ta eget ansvar, säger mamma att jag inte ska lägga mig i. “Håll käften och lev ett eget liv”, säger hon. Det passar sig inte att jag nu börjat säga ifrån.
En annan syster har utnyttjat mammas stuga varje sommar i 30 år utan att betala ett öre. Nu när stugan måste renoveras tyckte systern att vi skulle vara med och betala – vi som aldrig varit där. När jag sa nej slängde hon på luren. Sedan fick jag ett sms med hälsningen “tack för att du fick mig att må dåligt”.
Detta händer hela tiden. Jag får inte ha synpunkter på när mamma köper glasögon och cykel till en syster. Då blir jag utskälld av mamma. Blir jag osams med någon syster, så blir jag raskt uppringd och utskälld av mamma.
Nu har jag fått nog av detta. Jag ser inget annat råd än att bryta fullständigt med min familj. Vår pappa dog på grund av sitt alkoholmissbruk och jag har insett att vi alltid kommer att vara en dysfunktionell familj.
Hur ska jag stärka min självkänsla för att må bra trots att min ursprungsfamilj skyller alla konflikter på mig?
Relationer i ursprungsfamiljen kan ofta vara väldigt laddade, även när man som du och dina systrar nått vuxen ålder. De som ingår i ursprungsfamiljen är ju på många sätt mycket viktiga personer och man har tillsammans delat många avgörande erfarenheter och villkor.
När konflikter uppstår kan det vara svårt att hitta bra lösningar och det låter som att det är fallet i er familj och att ni hamnat i roller som är låsta. På ditt brev låter det som att du är väldigt ledsen för det som sker och att det väcker många olika reaktioner och tankar. Du beskriver att du ibland känner dig avundsjuk, upplever utanförskap, tycker att du är förfördelad och att du ibland blir oskyldigt anklagad. De försök du gjort att ta upp de här sakerna med din mamma och dina systrar har inte det gett resultat som du önskat.
Tror du att det kan finnas ytterligare sätt att ta upp din syn på problemen med din familj? Kanske upplever du att det inte är meningslöst att försöka igen eller att orken till det inte finns. Men om du vill ge det ett försök till, tror du att det finns andra sätt att säga det på än de du tidigare testat? Går samtalen att ha i andra konstellationer än ni tidigare haft? Kan en person som inte ingår i er familj vara till hjälp i form av medlare eller moderator för samtalet?
I ditt brev står det att du funderat på att bryta kontakten med din familj. Vissa människor upplever att det är en den lösning som är bäst för dem. Kanske är det så för dig? Andra väljer istället att minska kontakten genom att till exempel höras och ses mindre ofta. På så sätt minskar antalet tillfällen som är jobbiga vilket känns skönt, men vägen tillbaka är fortfarande öppen om man skulle önska det vilket kan kännas skönt.
Hur ser din livssituation ut i övrigt? Kanske lever du i en relation? Kanske har du egna barn? Jag tror att det kan vara viktigt att du försöker att fokusera på andra relationer, befintliga eller nya, som ger dig mer av det du önskar än din familj just nu kan ge dig. Kanske kommer du alltid bära en sorg och saknad över vad du inte får av din mamma och dina systrar, men genom att fylla på med andra relationer kan den sorgen lindras och ditt övriga mående bli mindre påverkat vilket är nog så viktigt.
