Jag är 20 år och bor hemma hos min mamma. Mina föräldrar skildes för två år sedan. Jag har aldrig haft bra kontakt med min pappa, just därför bor jag bara hos mamma. För ett tag sedan träffade mamma en ny man.
De tog det lugnt i början och hon började med att bjuda hem honom på middagar hos oss. Jag tyckte han var trevlig och att det var roligt för mamma. Men nu har det gått så långt att de inte kan slita sig ifrån varandra. Han sover ofta över här och är de inte här så sover de hemma hos honom. Och händer det att de inte är med varandra någon dag, så kan hon sitta i telefonen på kvällarna i flera timmar instängd i sitt sovrum och prata med honom.
Jag och mamma har alltid stått varandra väldigt nära men nu känns det som att jag “tappar” henne. Allt handlar om honom nu och jag känner mig ensam. Samtidigt känner jag mig barnslig, jag är ändå 20 år och folk förväntar sig att jag ska acceptera den här situationen. Men jag behöver fortfarande min mamma.
Jag har pratat med henne och talat om vad jag känner. Efter det samtalet kom han på middag och sov över här. Jag blev väldigt besviken på mamma eftersom jag trodde hon skulle lyssna. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill att mamma ska vara lycklig men jag vill inte känna mig ensam.
Din situation låter knepig för dig då du gärna vill att din mamma ska vara lycklig, du inser att du börjar bli vuxen och behöver låta henne leva sitt liv och samtidigt bor du fortfarande hemma och har ett stort behov av henne och den närhet ni har haft till varandra. Det finns helt enkelt en del motsatta intressen och det försvårar för dig.
Gissningsvis ser situationen lite likadan ut ur din mammas perspektiv. Hon är troligen lycklig över att ha träffat en man som hon tycks ha det fint med och gärna vill spendera mycket tid tillsammans med. Parallellt med detta känner hon säkert också behovet av att ta hänsyn till dig och er relation samtidigt som hon vet att du är vuxen med allt vad det innebär.
Att du talat med din mamma om det här tycker jag är jättebra för jag tror det är den mest framkomliga vägen. Att det inte gav resultat är däremot tråkigt. Frågan är om du tror att du kan och orkar prata med henne en gång till? Jag tror det är viktigt att du förklarar hur du tänker och känner och att du klargör för henne att du inser att du har intressen som står i konflikt med varandra men att du inte vet hur du ska få ihop dem på ett bra sätt.
Det är också viktigt att hon får förklara hur hon har det och hur hon ser på situationen, både ur sitt eget perspektiv och utifrån ditt. Vad tycker hon är rimligt i situationen? Vad tycker hon att du som vuxen får respektera av att hon har ett eget liv och vill spendera tid med sin nya kärlek? Om ni kan mötas och prata om det kanske ni kan hitta sätt att nå en lösning. Kanske kan det handla om att ni har vissa kvällar bara för er, eller stunder då ni två får umgås tillsammans på tu man hand. Kanske blir det också enklare för dig om du vet vilka kvällar eller stunder det är så att du kan planera och vet vad du kan förvänta dig. Om det sker spontant kan det ibland bidra till en känsla av oberäknelighet och av att ni har mindre egen tid än vad ni faktiskt har. Planeringen visar också att din mamma prioriterar dig vilket jag tror också kan bidra till att det känns bra för dig.
Ni kan också tillsammans fundera över hur du kan göra för att inte känna dig ensam och övergiven när din mamma är med sin man. Finns det relationer som du kan bygga upp för att känna dig påfylld även från andra håll? Skulle du vilja förbättra relationen till din pappa och kan du i så fall se något sätt på vilket det kan ske? Genom att hitta lösningar både mellan dig och din mamma och utanför er relation tror jag du ökar chansen för att hantera det som nu sker på ett bra sätt och må bättre.
