Jag är en 61-årig kvinna som sedan 19 år är gift med en man som jag mer och mer “avskyr”! Vi träffades en gång på dans men har inga gemensamma intressen längre. Han vill aldrig gå ut. Ligger bara i soffan och dricker öl och groggar. Han dricker ganska mycket – i stort sett varje dag. Säger jag något så svarar han att det inte angår mig. Han är aldrig våldsam men kan vräka ur sig ganska otrevliga saker.
De få gånger vi umgås med andra så pratar han bara om sig själv och allt han gjort. Jag skäms ögonen ur mig! Han tål ingen kritik och vi kan aldrig föra en normal diskussion.
Varför stannar jag kvar? Vi har inga gemensamma barn. Däremot hus och sommarstuga. Jag är sjukpensionär och är rädd hur ekonomin blir. Men med de år jag har kvar vill jag inte vara passopp till en sur gubbe.
Har du några råd?
Du beskriver på ett tydligt sätt hur svårt det kan vara att ändra sin livssituation, till och med när man är missnöjd med den. Ofta är det nämligen så som du skriver, att det finns flera negativa saker som skulle kunna göra att man önskar en förändring, men det finns också skäl som gör att förändring varken är självklart eller enkelt.
Tror du att en parterapi kan vara bra för er för att se om ni kan lösa era problem? I så fall är det kanske värt ett försök innan du väljer än mer drastisk väg? Om du tror att det är meningslöst skulle jag råda dig att fundera över vad som är viktigt i ditt liv, både i nuet och på lite längre sikt. Hur vill du leva? Hur vill du utvecklas? När du svarat på dessa frågor kan du se om din nuvarande situation möjliggör för dig att uppnå det. Eller kommer du närmare dina livsmål om du lämnar din relation?
Försök också finna en samtalspartner då det kan göra det lättare att sortera alla tankar. Kanske en nära vän, kanske en psykolog. Välj det du tror passar dig bäst.
