Jag är mor till tre barn som alla är myndiga nu. Alla bor hemma och dottern har en kille sedan ett år tillbaka. Hon går sista året på gymnasiet. Jag är orolig för hennes relation med killen. Jag är så rädd att hon kommer att bli sårad. Jag har lätt för att ana saker som visar sig vara sanna. Men hur ska jag agera. Ska jag lägga mig i eller hur ska jag säga mina aningar till henne utan att hon blir sårad av mig istället.
Killen är snart 22 år, min dotter fyllde 18 år i höstas. Vad jag tycker är konstigt i deras relation är bland annat att han verkar bry sig för mycket om sin mor. Han köper alltid något till henne, då vi eller dottern och han är och shoppar. Han frågar heller inte efter vad min dotter tycker eller skulle vilja göra.
Sedan tycker jag också att det är märkligt att han verkar bry sig om sina tjejkompisar mer än min dotter, eftersom han precis nyss har bokat en resa till Filippinerna i tre veckor i sommar med en av sina tjejkompisar och hennes familj. Och det utan att han frågat min dotter om hon tycker det är okej, misstänker jag.
Sånt här skulle jag inte acceptera och har aldrig heller behövt, då inte någon i några relationer jag haft, skulle komma på en sådan tanke ens. Man vill ju vara med sin kille, så mycket som möjligt och uppleva saker tillsammans och inte som han, men sina kill- och tjejkompisar. Och inte håller man väl på att babbla om mamma på det viset han gör. Det verkar inte som att han fattar att han sårar min dotter när han gör som han gör.
Jag blir ledsen å min dotters vägnar, då jag vet hur mycket hon tycker om honom. Innan honom har hon bara haft kortare relationer, men detta har varat i över ett år. Han bor hemma och har jobb. Min dotter bor på internat och är hemma över helger, ibland hos hans familj. Hon har inte lyckats få några sommarjobb än och har därmed heller inte så mycket pengar.
Jag har inte mer än deltidslön och lite hjälp av äldsta sönerna, så det finns inte pengar till större utsvävningar, för någon av oss. Men pojkvännen tycks fara iväg på allt som verkar lockande, utan tanke på min dotter.
Jag tror hon är mer ledsen än vad hon visar, för hon har medgett en gång att hon kände sig utanför i nyår, då de tillsammans var hos hans tjejkompis och hennes kille och några andra. Men han pratade inte med henne utan bara med dem.
Vad göra?
Att som mamma känna oro för hur ens barn har det i olika avseenden i livet är vanligt, ja till och med självklart i vissa lägen. Ibland har man helt rätt i det man anar, andra gånger kan oron faktiskt gå till överdrift och göra att man tror sig se saker som inte riktigt stämmer. Med tanke på att din dotter är så gammal som hon är tycker jag att du ska tala med henne om den här situationen. Berätta för henne vad du tänker om hennes pojkvän och deras relation, hur du tror att hon mår och att du är orolig för hur hon har det. På så sätt kan du låta henne svara på om du har anledning till din oro eller inte.
Skulle det vara så att du har rätt kan du fråga henne hur du kan stötta henne och vilken hjälp hon behöver för att förändra sin situation. Det kan ju vara så att hon inte törs säga ifrån till sin kille, att hon är rädd för att bli lämnad och därmed ensam eller något annat där du kan stötta och peppa henne.
Skulle det i stället vara så att hon inte alls känner igen den bild du ger utan tycker att din oro är obefogad kan det vara skönt och lugnande för dig att höra. Om du trots det inte riktigt litar på henne utan befarar att hon försöker tona ner de problem som faktiskt finns tvingas du nog att ändå respektera hennes val. Kanske är det smärtsamt för dig att se henne må dåligt, men samtidigt är hon ju myndig vilket gör det svårt för dig att styra hennes livsval allt för mycket. Vissa misstag kommer hon göra i livet men också lära sig av. Du kan som mamma vara tydlig med att du finns där om hon behöver dig på något sätt och ställer upp för henne om och när hon vill.
