Hur ska vi hjälpa vår dotter att börja må bättre?

Vad gör man när man så gärna vill hjälpa sitt barn som har det svårt, men inte vet hur? Hemmets Journals relationsexpert svarar.

Jag är orolig för vår dotter. Hon är 37 år och bor i en annan stad än oss, och hon verkar må psykiskt dåligt sedan länge. Jag vill så gärna hjälpa henne, men jag vet inte hur! Hon är arbetslös och lever på bidrag från socialen. Hon har inga vänner och sitter mest hemma.

Hon svarar sällan när jag ringer eller skickar meddelanden och vi ses högst en gång i halvåret. Då brukar hon krama om mig och säga att hon ska bli bättre på att höra av sig, men så blir det aldrig. Hon är en så skör människa, och jag är orolig för att hon ska göra något drastiskt.

Läs även: Varför ljuger han om småsaker?

Hon har varit i kontakt med psykiatrin ett flertal gånger men fullföljer aldrig någon behandling. Hon säger jämt att det inte är något för henne. Hur ska jag kunna hjälpa henne att må bättre? Jag blir sjuk av denna oro och ovisshet!

Orolig mamma

Ingemar Gens svarar:

Vår oro för barnen är livslång och det verkar som om ålder inte spelar någon roll.

Skämtsamt sägs det: “Små barn, små problem – stora barn, stora problem.” Kanske ligger det något i det?

När de är små har vi i alla fall möjlighet att lägga oss i och styra när det inte fungerar. När barnen blir vuxna blir devisen “Man kan inte förändra andra” plågsamt verklig. Ni har er dotter i en annan stad och kan bara på distans iaktta hennes liv, en tillvaro som enligt din beskrivning verkar tung och faktiskt ganska hopplös.

Kanske svarar hon inte eller kontaktar er eftersom er önskan om förändring ligger som en underton i samtalen? Det kanske kan vara så när ni träffas också, att er oro för hennes situation gör umgänget plågsamt? Det är så mycket jag undrar över, till exempel: Vad pratar ni om? Hur kommer det sig att ni ses så sällan? Vad är det för behandling psykiatrin tänker sig? Varför bor hon där hon bor? Har hon syskon?

Läs även: Ska jag berätta för min man att jag var otrogen?

Det är ju klart att hennes ensamhet måste vara påfrestande, särskilt om hennes tillstånd har permanentats på det sätt du beskriver det. Så till slut, även om du inte kan ändra din dotter så kan du förändra din relation till henne.

Välj bort att säga sådant du på förhand vet inte kommer leda någonstans. Goda råd, till exempel, fungerar sällan särskilt bra. Har du frågat henne om det finns något du kan göra för att underlätta? Kan du försöka med nya samtalsämnen, sådana som inte handlar om hennes situation specifikt utan mer om livet i allmänhet? Även om inte hon hör av sig, kanske du kan ta fler initiativ till att ses? Eller blir hon bara irriterad av er välvilja?

Kanske tassar ni omkring för mycket, oroliga för att göra situationen ännu värre? Gör egentligen vad som helst, prova något helt annorlunda, fortsätt inte som förr – för det har ju inte fungerat särskilt bra, eller hur?

Ingemar

 

Scroll to Top