Jag lever med en man sedan elva år. Han har genom hela förhållandet haft svårt att visa känslor, empati och prata. Han säger att han är lycklig och älskar mig men jag har funderat länge om detta stämmer.
Vi har två barn ihop och jag har tre barn sedan tidigare. Han har svårt att ge barnen beröm och kärlek då han totalt saknar empatiförmåga, vilket han själv erkänt. Mina barn hackar han gärna på så jag får ständigt försvara dem med näbbar och klor. Vår dotters diagnoser vägrar han ta till sig och acceptera. Vår son är hans ögonsten som han skryter om inför alla.
Jag är utåtriktad och det stör honom. Ibland får jag känslan av att han är avundsjuk. Om han tycker att jag får för mycket uppmärksamhet kan han bli elak. Han har aldrig misshandlat mig utan använder andra metoder för att göra mitt liv surt. Han slutar att prata med mig och fryser ut mig om jag råkar kritisera honom eftersom han vet att jag är verbalt starkare.
Han tycker inte om att jag bjuder in släkt och vänner. Men jag och barnen vill ha ett socialt liv så jag fortsätter med det. Han gillar inte att jag gör saker på egen hand, till exempel går på tjejmiddag. Han är väldigt kontrollerande.
Förhållandet fungerar så länge jag mer eller mindre har ett litet övertag och står över honom men så fort han märker att jag mår dåligt, visar någon svaghet eller sätter mig upp mot honom, så tar han till “maktmedel” och försöker trycka ner mig på ett manipulativt sätt. Och han gör det med ett leende på läpparna!
Jag pratade med en vän för ett tag sen vars mamma levt ihop med en man med narcissistisk personlighetsstörning och hon tyckte att allt stämde in på honom.
Jag älskar honom men vet inte hur länge jag orkar leva så här! Har han en narcissistisk personlighetsstörning?
Att ställa en diagnos på en person kräver mycket information, framför allt av den person som ska diagnosticeras, så att göra det utifrån en annan människas beskrivning i ett brev är inte möjligt.
Däremot är det tydligt av ditt brev att du inte är så nöjd med er relation och det är något jag tycker du ska ta på allvar. Du beskriver bland annat att han kontrollerar dig, blir arg när nu träffar dina väninnor och säger elaka saker. Att leva i en sådan relation fungerar dåligt för de flesta, så det är inte konstigt att du känner dig förvirrad och ledsen och undrar hur du ska gå vidare.
I relationer med problem är det första rådet alltid att tala med sin partner om det man känner fungerar illa. Har du gjort det? Vad har det lett till? Är det så att du känner att det är svårt att tala med din partner om det här och få till ett bra samtal med honom? I så fall kan det underlätta att ni tillsammans går i parterapi. Då får ni hjälp att diskutera er situation, ni får båda möjlighet att beskriva era respektive perspektiv på hur situationen ser ut och ni kan förhoppningsvis hinna nya lösningar på en del av era problem.
Parterapi kan också leda fram till att man behöver acceptera sidor hos varandra som man kanske helst skulle se förändras men där man inser att förändring kanske inte kommer att ske. Kan man inte tänka sig att acceptera detta får man istället överväga att lämna relationen, men att ha som mål att den andre ska förändra sig för att problemen ska försvinna är ibland lönlöst.
Om du vill veta mer skulle jag rekommendera dig att gå till websidan www.dailybitsof.com. Där finns ett antal olika kurser som handlar om just parterapi. Genom att anmäla dig till någon av dem får du kostnadsfritt, under cirka en månad, ett mail om dagen med tips, boktips och kunskap om parrelationer.
Om du inte tror att din man kan tänka sig att gå med dig i parterapi tycker jag du ska överväga att söka en egen psykoterapeutisk kontakt. Att få samtala med en person för vilken du kan beskriva din situation mer utförligt kan vara väldigt hjälpsamt och ni kan utifrån det tillsammans fundera på vilka möjliga vägar som finns att gå, både för dig själv och för dig och din man gemensamt.
