Jag är en kvinna på 65 år som har haft ett förhållande i fyra år med en änkeman, vars fru dog för sju år sedan. Min vän var aktiv i föreningslivet med många styrelseuppdrag och även flera andra intressen, även sådana som vi hade gemensamt. Vi hade alltid trevligt när vi var tillsammans men det var nästan alltid på hans villkor.
Vi träffades inte så ofta trots bra kollektivförbindelser mellan våra orter. Våra möten var oftast hos mig. Han ville inte att vi skulle synas tillsammans på hans ort. Jag skulle vara hemlig – bara hans barn kände till mig. När jag frågade varför, fick jag aldrig något svar.
Jag ville att han skulle bestämma sig för hur han ville ha det med mig i framtiden. Då ville han ha timeout. Han var inte van att prata om svåra saker och förändringar var inte tänkbara.
Jag är tålmodig, positiv och hjälpsam till min läggning, men någon hjälp i sitt hem ville han absolut inte ha. Han verkade nöja sig med att bara träffa mig lite då och då. Mina behov kom i sista hand. Trots det hoppades jag i det längsta på en förändring med tanke på att han inte var färdig med sin sorg.
Vad är det för man jag var tillsammans med så länge och varför kan jag inte släppa tanken på honom?
Familjerådgivare Ingrid Winterhof svarar:
Det där med känslor och att länka samman dessa till någonting fungerande är inte lätt – i synnerhet inte när man kommit upp i mogen ålder och fått både vanor och ovanor.
Det ser ut som om du och din vän haft olika behov och olika sätt att se på en relation. Din vän ville bara träffas ibland. Han var upptagen, satte sina behov främst och ville inte introducera dig på sin bostadsort. Självklart kändes detta kränkande för dig. Du tog ju emot honom hos dig.
Jag får känslan av att det handlar om ett förhållande med en givare och en tagare men det behövs att båda är givare och tagare för att det ska bli bra. Kanske var det också så att du alltför snabbt och enkelt fann dig i rollen att vara lite utanför?
Jag tror att man ska vara lite sunt misstänksam om man möter en partner som beter sig udda och på ett sätt som man har svårt att acceptera. Man ska inte lura sig själv genom att tro och hoppas att det blir bättre av sig själv så småningom. För oftast blir det inte alls bättre. Det kan till och med bli sämre.
Jag tycker inte att anledningen till mannens beteende spelar någon roll. Vad som spelar roll är att du har ställts utanför, att du känner dig kränkt och illa behandlad och det är dessa känslor som du ska ta fasta på. Till sist ställde du i alla fall honom mot väggen och då svarade han med att föreslå en timeout. Jag antar att ni befinner er i denna timeout just nu.
Det är viktigt att du också tar vara på denna tid och värderar och gör bokslut över ert förhållande. Förringa inte dig själv och dina behov. Att han inte svarade rakt och konkret när du pressade honom kan bero på att han försöker ta kontroll över situationen på sitt eget sätt. Eller så var det ett osnyggt sätt att avsluta relationen när den inte fick vara på hans villkor. Eller så beror det på att han verkligen behöver en timeout för att tänka till.
Naturligtvis har mannen positiva och bra sidor också och det är ju dessa sidor som du blivit förtjust i. Gör upp med dig själv om du får mer positivt än negativt ut av er relation och om du tycker en fortsättning är värt priset.
