Lena Söderblom: “Min barndom med morföräldrarna var toppen!”

Det första Lena Söderblom sa när hon presenterade sig för de andra stjärnorna på slottet var: “Här kommer jag och ska föreställa mig själv, utan att förställa mig.”

 – Det är precis det det handlar om. För man har ju ett inre, som kanske inte är det man presenterar. I stället gör man en bild av sig själv som man levererar.

Lena Söderblom sitter vid matsalsbordet med vidsträckt utsikt över Riddarfjärden i Stockholm. Hon ser betydligt yngre ut än sina 83 år. Blicken i de mörka melerade ögonen är vaken och lite full i sjutton. Ögonfransarna är naturligt långa, hyn slät.

Att medverka i Stjärnorna på slottet var svårt till en början, tyckte hon.

– När jag först kom dit så kände jag: “Usch! Vad är det här?” Jag hade taggarna utåt och tänkte att det här kan bli gräsligt. Och så blev det så förfärligt trevligt! Jag ville inte åka hem och hade gärna varit kvar ett par dagar till på Teleborgs slott för att få njuta av den vackra slottsträdgården.

Lena menar att reaktionen är så typisk henne. Att först vara skeptisk, för att sedan bli trygg och tycka det är roligt.

Stämningen mellan de medverkande beskriver hon som vänskaplig och härlig. En som hon hade väldigt trevligt med var Camilla Läckberg.

– Camilla berättade rakt och öppenhjärtigt att hon använt sig mycket av media, något hon fått en hel del skit för. Då tänkte jag: “Jädrar, det där skulle man själv ha vetat.”

Före inspelningarna blev Lena intervjuad under en hel dag. Bland annat fick hon frågor om sin barndom.

– Jag visste att de skulle försöka klämma fram att jag var sorgsen och fälla en tår. Åh nej, jag har en barndom som är helt topp! Men i och med att mina föräldrar inte var med mig, så vill folk tro att det var sorgligt. Jätteskönt, säger jag. Dem skulle man inte ha att göra med. Unga och omogna och på väg i karriären. Min mamma var 21 och pappa 26. Han var som en raket som skulle avfyras. Nej, det var mycket bättre hos mina morföräldrar.

Älskade morfar

Lenas föräldrar var skådespelarna Åke Söderblom och Ann Mari Ström. Lena växte upp i en lantlig idyll i Göteborg. Hon hämtar sin självbiografi, Utan en tråd, en symaskinhistoria. Kåserier om ett liv i zigzag. Hon visar en bild från 1937. Tvååriga Lena och morfar Albin Lindahl sitter på en äng, där det gick hästar och kor. Inte långt därifrån låg morföräldrarnas radhus i Örgryte.

– Jag älskade min morfar över allt på jorden. Han var så trygg, varm och hade en sådan humor och karisma. Vi hade tecken som inga andra fick veta. Att blinka med ögat betydde Benjamin Syrsa. Varför vet jag inte.

På ett annat fotografi sitter lilla Lena och väntar på att morfar ska komma hem från Göteborgs stadsteater, där han var ekonomichef.

En annan bild föreställer morfar tillsammans med mormor Anna-Lisa Lindahl. Lena är lik Anna-Lisa, en av de vackra, charmiga systrarna Hellström som var inom showbiz. Morföräldrarna träffades på Södra teatern, precis som Lenas föräldrar.

– Mormor slutade när hon blev fru och fick mycket plikter. Hon var förtjusande och ganska tillbakadragen. Jag pratade om det med mamma och morbror i vuxen ålder. Kände vi henne? Nej, inte riktigt. Hon var hemlighetsfull.

När Lena var 11 gick hennes mormor bort i cancer.

Mamma kom och störde

Lenas stora stöd var Syster – barnsköterskan Astrid som kom till Lena när hon var ett och slutade inte förrän hon var 13.

– Hon var verkligen betydelsefull, säger Lena och stryker med fingertoppen över ett fotografi på Syster.

– Hon var från Säffle hon, vet du. Det var en oerhörd glädje, humor och jädrar anamma. Hon var toppen. Min extramamma.

Syster, som var lite flirtig, skojade med sotaren och brevbäraren. Efteråt skämtade Lenas morbror om att brevbäraren skulle hämta Syster för att de skulle gifta sig.

– “Nej!” gallskrek jag och slängde mig dramatiskt på golvet.” Det kan inte vara sant!” Det var något slags dramalek vi höll på med, för jag visste att det inte var så. Men tänk om?

Inte förrän Lena kunde klara sig själv gifte sig Syster med sin Tage som var tulltjänsteman.

På ett fotografi syns en trulig Lena, som inte ville att hennes mamma skulle hälsa på.

– Jag tyckte det var att störa. Det var mycket bättre som det var. Jag var känslig för det där “åh hej lilla älskling”. Vadårå? Kom inte här och avkräv mig en känsla. Det var ju främmande människor.

Lena konstaterar att hon inte kunnat ha en bättre barndom.

– Alla älskade mig. De tyckte jag var så trevlig, bra och skojig. Och söt. Men själv tyckte att jag var ganska tråkig och såg väldigt trist ut.

Ständigt något fel

Lena slog igenom som yrväder i filmklassikern Fröken April 1958 men hon verkar inte förstå hur otroligt söt hon var.

– Det har jag aldrig tyckt. Jag har alltid haft jättesöta väninnor. Det började med min bästa väninna Berit, som hade skrattgropar och jättefina tänder. Vrålsnygg! På Stadsteatern var Lena Granhagen världens sötaste! Jag har hela tiden tyckt att jag får vara lite extra trevlig, då jag inte ser något vidare ut.

Åratal senare pratade Lena och väninnan Bibi Andersson om att de aldrig upplevde att de var snygga som unga.

– Varför tyckte vi inte att vi var jättesöta? Det ser man ju nu på bilder. Men nej, det upplevde vi inte alls. Det var ständigt något fel på oss. Jag tyckte alltid att jag såg lite underlig ut.

Idag har Lena försonats med sig själv. Inte heller ställer hon upp på bilder, där hon ska hoppa och skutta som i komedin Fröken April.

– Jag skulle jämt vara glad och klättra i träd som en ekorre. Det tog många år innan jag kunde säga att jag inte ville se ut så. Jag vill se ut som jag känner mig.

Då hade Lena börjat på Stockholms stadsteater.

Som liten tyckte hon det var kul att få uppmärksamhet för att hon var den store skådespelarens dotter. När hon själv började i branschen var det en nackdel för henne, då folk trodde att hon bråddes på sin pappa.

– Jag kunde absolut inte sjunga, absolut inte dansa och jag kunde absolut ingenting som har med showbiz att göra. Folk tror att jag skämtar men jag känner mig fullständigt blockerad och gråtfärdig. Jag är så ofysisk och kan inte gå i takt. Jag älskar när folk gör konstnärliga saker bra. Ska jag hålla på och löjla mig då?

Träffades på gatan

En annan missuppfattning är att hennes pappa var kul.

– Nej. Han var aldrig rolig när man sågs privat. Han var mycket försiktig och djupsinnig, ingen lustigkurre. Som så många andra komiker hade han svärtan inuti sig och jobbade med att glädja andra.

Precis som sin mamma gifte sig Lena tidigt.

– Jag gifte mig vid 21 med skådespelaren Ove Tjernberg. Han hade verkligen status som man och skådespelare. Han ansågs vara skitsnygg och var väldigt typiskt manlig.

De fick två barn, Per och Carl-Johan, men skilde sig sedan.

– Ove hade ett tillbakadraget drag och var väldigt inbunden. Det blev lite tungt att handha det där äktenskapet, även om han var fin på många sätt.

Idag är Ove död sedan många år.

Sedan 1978 är Lena gift med konstnären och satirtecknaren Leif Zetterling. De möttes bokstavligen på gatan. På den tiden bodde Lena på andra sidan parken och de sågs på en gårdsfest i maj. Lena hade hört talas om Leif. Även han visste vem hon var.

– Han var frånskild och hans barn, en pojke och flicka på 9 och 10, hade sett mig på tv. De hade sagt till sin pappa: “Hon bor här i närheten, kan du inte träffa henne? Vi måste se till att du får en ny fru.” Sedan sågs vi och pratade och pratade. Den 19 december samma år gifte vi oss.

En fördel med att bli äldre är att man inte längre orkar gräla, menar hon. Däremot går dagarna alldeles för fort.

– Jag fattar inte. När jag sätter på radion på morgonen och börjar klä på mig, är det lika bra att klä av sig, för då är det Aktuellt.

Hur det är att bli äldre kan hon annars inte svara på.

– Jag skjuter bort det. Jag är jätteglad för att jag går och står och känner mig frisk. Det är en gåva.